Följande får man veta på hemsidor, av bandet själva och av bolaget: a) A Perfect Circle är inte ett sidoprojekt för Maynard James Keenan. b) A Perfect Circle låter inte Tool. c) Det här är så lysande att det säljer sig självt.

Det mer cyniska alternativet är d) Nej, Maynard frontar bara bandet och har därigenom landat APC ett juste kontrakt på Virgin, fixat dem en turné tillsammans med Nine Inch Nails samt övertygat skivköparna om att det här är det bästa just nu och har följaktligen givit bandet den högsta placeringen på billboardlistan någonsin för ett debutband.

Vad är sanningen då? Naturligtvis ligger den någonstans mitt emellan. Billy Howerdel, bandets grundare och huvudkompositör är kompis med massor av folk i branschen då han varit gitarrtekniker åt en hel hoper med band (Fishbone, Tool, NIN, osv. osv.). Med andra ord har han egna kontakter med rätt människor. Musiken han har skapat måste nog placeras i närheten av Tool, men han har använt sig av en annan attityd när han har gjort musiken. Tanken var att musiken skulle bli cinematisk och till en början ska låtarna ha varit riktigt långa och testades enligt rykten på filmer som ”De Förlorade Barnens Stad” och liknande. När han kom ner från sin prettotripp startade han band och tillsammans med bland annat Maynard lyckades han göra cinematisk musik i postindustri- postgrunge- korsningen som står sig bra i konkurrensen med andra akter. (Resten av bandet består av lite halvkänt folk från bland annat Guns 'n' Roses och Failure. Förre Primus trummisen Tim ”Herb” Alexander gästar på en låt.)

Musiken består av stora ljudbyggen med lagom suggestiva stämningar som bildar en lätt oroande fond för en osedvanligt snäll och tyglad Maynard. Det är som ni alla förstår inte illa menat. Till sin hjälp har Billy förutom en grundsättning använt sig av stråkar och andra väl valda stämningskapare hämtade från sin dator.

I slutändan blir det ändå svårt att komma ifrån liknelsen med en snällare och grungigare variant av Tool, men det är bra för det. Kanske blir det aningen mer slätstruket, men för närvarande växer skivan hela tiden, och det är svårt att veta var den till slut kommer att landa.

Problemet är att skivan aldrig griper tag i mig. Det känns som att det är precis vad den borde göra. Men man blir inte smygilsken och pillemarisk som man till en början blev av hjärnbarksgnuggarna Tool. Man blir heller inte så där busig så att man släcker lyset och pumpar volymen för att skrämma sig själv och se hur lång tid man vågar. Nej, på sin höjd vet man att andra kanske beter sig så. Det är trist, för jag hör det, men känner det inte. I stället är min nuvarande behållning av ”Mer De Noms” (Ett hav av namn…!?), det vackra och välskapade. När suggestionen närmar sig glider jag runt hemma i halvdvala och ler åt favvo-Maynard som faktiskt även här är stjärnan. Oavsett om han vill det eller inte.

Förövrigt är videon till första singeln – ”Judith” – riktigt bra. Men så är den skapad av David Fincher också. Väl värd en kik.