Sjätte juni år 2000, klockan 19:46. Läget på den svenska hiphop-scenen är… bubblande. Det sprudlar av liv. Saker och ting börjar röra sig, för att citera frontfiguren inom den svenskspråkiga hiphopen. Samtidigt börjar vi i mångt och mycket på noll, eller åtminstone ruta ett. Det är där vi befinner oss nu, mitt i en genre som håller på att försöka hitta sin form. Samtidigt som den försöker bryta ner den och återuppfinna den. Det är lätt schizofrent.

Hiphop på svenska med stil och finess är fortfarande ungt. Väldigt ungt. Samtidigt börjar uttrycket bli gammalt och fyllt av konventioner. Så, trots att det svenska är nytt finns det redan en massa regler om vad som är rätt och vad som är fel. En paradox som vi lär få brottas med ett tag till

”Den Svenska Underjorden” är den andra samlingsskivan från bolaget Redline Records som grundats av medlemmarna i legenderna, kungarna och profeterna i The Latin Kings. Precis som förra gången är det männen bakom Redline som står för musiken. Oftast är det DJ Masse som lagt beaten, fast ibland får vi höra nåt skönt från Salla eller Cheppe. Det mesta har en tydlig rot i arvet efter Latin Kings, framförallt då legendariska ”I skuggan av betongen”. Men, bitvis vrider man ur ny kraft och visar prov på något helt nytt. Som helhet låter det mesta bra. Det är inget spår som faller helt platt till marken. Cheppe, Salla och Masse vet hur man levererar. Tyvärr är det samtidigt väldigt få spår som sticker ut och det hela får en ganska säker och trygg känsla. Materialet utmanar inte min skalle.

Något den här samlingen bevisar är att det är långt mellan toppen och botten i svensk hiphop. Högst på tronen sitter de väntade namnen. Ja, jag menar Petter och Loop Troop. När de möts i ”Topp Doggz” får jag gåshud. Då är den här samlingen på topp. Näst bäst är Loop Troop på egen hand i ”Back of the Club”.

Största och gladaste överraskningen står Profilen för, hans bidrag ”Aldrig Mer” är av en sådan kaliber att jag kommer att bli förbannad om det inte blir en sommarhit. Det är bara att hoppas att Virgin (som står bakom Redline) ser till att pusha den mot radion. Stenhårt. Det förtjänar den.

Sen måste jag nämna Fille. Fille flyter som Dogge och har en röst som påminner lite om Kens. Den har samma mörka djup. Hans ”Db kväll” kommer jag att spela ofta. Knappa tre minuter som lovar storverk. Fast, nog kunde han ha gjort lite mer av det fantastiska breaket mot slutet?

Extra roligt är det att tjejerna verkligen visar musklerna. Melinda levererar skivans vassaste rader när hon konstaterar ”du vet jag älskar hiphop mannen / du är bara kär”. ”Knäckt av en brud” är en hård skrytramsa som tyvärr dras med ett av de svagaste ljudspåren. Men, Melinda lyckas få det att lyfta. Starkt.

Karl Katharsis & Heli representerar Skåne och allra gladast blir jag av Heli. Det börjar bli dags för en tjej att göra stor succé nu. Det ska bli oerhört spännande att se vem som slår först. Vem som landar den stora hiten. Det är på gång nu.

Det här är en utmärkt lägeskoll. Ett perfekt samtida dokument av en scen som fortfarande inte hittat sitt slutgiltiga uttryck. Här finns en hel del formexperiment som inte funkar nu, men som kommer att leda till framtida storverk. Här läggs grunden som många kommer att referera till om fem år när den första svenska hiphop-historiken med distans kan skrivas.