Bone Thugs-n-Harmony är de fattiga gangsterkillarna från Ohio som kom till LA i början av 90-talet, träffade Eazy-E från NWA och blev signade på hans skivbolag. De har tidigare sålt massor av platina och den här skivan går också störtbra. Gruppens medlemmar har antagit fräsiga artistnamn som följer skelettemat; Krayzie Bone, Layzie Bone, Wish Bone, Flesh-n-Bone och Bizzy Bone. (Bizzy Bone verkar dock ha gjort en paus, för de är bara fyra på den här skivan.)

Musiken är någon sorts crossover mellan r'n'b och gangstrig hiphop. Smågulliga ljusa sångröster tillsammans med argsint och snabb rap. Droger, pistoler och ”mutherfuckas” blandas med plinkiplonk och gullegull. I ”Weed song” blir detta väldigt tydligt och, för mig, oerhört komiskt. En mjuk, långsam melodi med vän falsettsång som enligt stereotypen borde handla om att pussa flickor, uttrycker istället Bones djupa kärleksförhållande till att röka marijuana.

Drogromantiken flödar alltså. Det andra tydliga exemplet är låten ”Ecstasy” som handlar om hur knarklangaren rekommenderar och säljer på grabbarna den nya tuffa produkten, och effekten av den avrapporteras och analyseras sedan. Intressant fenomen, men relativt irriterande. Redan innan jag fattade hur pass intresserade benpojkarna var av droger, tyckte jag att musiken var släpig, flummig och tjatig, så man kan säga att mina fördomar om haschhuvuden har infriats i det här fallet.

Vi satt och pratade några stycken under tiden som jag hörde ”Resurrection” första gången. Helt ok bakgrundsmusik, så när jag sedan skulle lyssna på riktigt första gången, hade jag ganska höga förväntningar. Jag har sedan dess lyssnat många gånger. Och tappat intresset lika många gånger. Det är ju inte dålig musik, så mycket hör jag. Så jag har mest trott att jag haft för mycket i tankarna och försökt en annan dag istället. Men det beror inte på att jag är okoncentrerad från början, det beror på att jag blir okoncentrerad av Bone Thugs-n-Harmony.

Men den funkar alltså som bakgrundsmusik, böljar lite fram och åter som en ganska behaglig ljudmatta. Vackra harmonier, bra sångröster och trevliga melodier. Och det finns några få låtar som sticker ut och har fastnat, t ex ”The Righteous Ones” där den kvinnliga sånggruppen David's Daughters hjälper till på ett utmärkt sätt. Inledande ”Show 'Em” är tungt tuff och ”No Way Out” har ett ganska skönt gung.

Men det är tradigt och långt, hela 76 minuter är skivan. Jag tröttnar redan efter tre låtar, så det är inte huvudskälet att den känns lång. Likriktad kanske är en bättre beskrivning. Det är de där lugna, ibland aslångsamma kompen och till det det snabb-snabba, entoniga rappandet som gör att jag blir trött i öronen. Att sedan texterna för det mesta handlar om samma tråkiga gangsterprylar får mig inte heller att jubla högt precis. Booring.

Nej, det här är inte för mig. Inte annat än som extratuff och kriminellt influerad cocktailpartymusik i så fall.