Det är svårt att inte gilla Motörhead. Men det är inte lika självklart att man vill lyssna på Motörhead. För några år sedan köpte jag en samlingsskiva som har alla godbitarna; ”Ace of spades”, ”Killed by death” och ”Orgasmatron”. Den sätter jag på ibland när jag vill bli på gott humör, samtidigt som jag vill få skallen urblåst.

Det man inte kan säga om Motörhead är att de har utvecklats otroligt mycket från platta till platta. De gör sin grej och det har de gjort i 20+ plattor. Det är inte så mycket mer med det. Lemmy sjunger hest upp i micken medan han spelar en snabb och hård
basgång. Trummorna bankar, cymbalerna skriker och gitarren maler ut riff. Tung och hård bluesrock dränkt i whiskey.

Hur skall man då ställa sig till en ny Motörhead platta? "We are Motörhead" inleds med "See me burning" där Lemmy lika gärna skulle gå på i refrängen till "Ace of spades". Sen sparkar de åt alla håll i 39 minuter. Precis som vanligt alltså.

Och efter det slår det mig. Jag tycker att Motörhead skall sluta ge ut fullängdare. I EP-format skulle det vara mycket bättre. För om det var en EP skulle jag slippa alla tråkiga spår på den här skivan. Det ger mig liksom ingenting att lyssna igenom hela skivan som den
är. Jag gäspar och glömmer bort att de faktiskt gör sitt bästa för att göra våld på mina öron. Och balladen, den vill jag inte ens tala om.

Min "We are Motörhead" EP skulle inledas med "See me burning", bara för att sätta tonen. Sen skulle den fortsätta med rockiga stänkaren "(Wearing your) heart on your sleave" och Sex Pistols covern "God save the Queen" som funkar alldeles utmärkt i Motörheads version. Avslutningen sen skulle självklart vara "We are Motörhead" där de gör klart var
skåpet skall stå. Den är så bra att den lätt skulle få plats på den där samlingsskivan jag talade om tidigare, som ett av toppspåren dessutom. "We are Motörhead and we come to kick your ass".