Det finns mycket musik. Det finns mycket dålig musik. Det finns lite bra musik. Musik som är gjord för att skaparen känner att han inte har nåt val och för att det finns en glöd i framförandet är, i mitt tycke, bra musik (egentligen den enda acceptabla). Alltför många så kallade musiker har inkomst och skivförsäljning i huvudet när låtar byggs och melodier skrivs. Skivbolagen skapar med sina krav på kommersiell framgång en ganska smal väg för musiker att gå på, om man nu vill leva på musiken. I och med att klimatet för unga band idag är fördummande hittar jag sällan någon ny musik som jag får ut mer än en sorglig suck av. Jag har alltid ogillat uttrycket ”det var bättre förr”, men musikaliskt sett verkar det tyvärr stämma ganska väl.

Jag är absolut ingen musikvetare, men enligt mig finns det ingen anledning att vara det heller. Den subjektiva, personliga & känslomässiga upplevelsen man är med om när man hör viss musik är bara en personlig njutning som ingen kan eller ska bedöma eller försöka mäta.

I höstas gled jag och bandet omkring i Sverige som förband åt våra numera goda vänner The Wannadies. En kväll berättade Per (Wiksten) att han hade sett ett program på tv om en svensk jazzpianist som hette Jan Johansson, och som hade berört ordentligt. Jag tyckte det lät intressant, men tänkte inte mer på det.

Efter ett par dagar hade vi paus i turnén, och jag kom hem till Stockholm i ett dygn. Väl hemma, utmattad av allt festande och resande, rinner jag ner på soffan framför TV-n. Efter ca en halv sekund fattar jag att det är en repris av programmet som Per berättat om. Efter tio sekunder rensades mitt medvetande från allt förutom den otroligt vackra musik som strömmade ur mina dåliga TV-högtalare. Det vackraste jag någonsin hört. Jan Johansson spelade jazzversioner av gamla svenska folksånger (som jag har fattat det), endast piano och kontrabas. Ingen sång, inget tjafs, inget strul. Två dar senare vaknade jag upp i Kalmar och jag visste att tröttheten inte kunde stilla min hunger efter känslan som den här musiken hade gett mig. Med dunkande järn-page gick jag den långa kalla vägen från vårt sunkiga lägenhetshotell (alla andra sov som stockar) in till Kalmar city. Köpte skivan, gick tillbaks till hotellet, och var lycklig.

Det finns inte så mycket att skriva om själva innehållet på skivan. Känslosam, naken och vemodig musik som jag njuter bäst liggandes på rygg med släckt lampa. Man måste bara lyssna för att förstå. ”Jazz på svenska” är troligtvis den bästa skiva jag någonsin kommer att köpa.