Den här typen av musik går oftast rakt in i kroppen på mig. Receptet för att få mig på fall kan sammanfattas: skön sång utan för mycket krusiduller, stämmor i begåvade arrangemang till mjuka harmonier. Soul, r&b, jazz och gospel blandat med varsam hand av mulitbegåvad musikartist. Som Olu till exempel. Eller K.O. Artis som han egentligen heter. Även om det är främst de första låtarna ”Together”, ”Day after Day” och ”Sista Why” som gör mig lyckligt leende.

Olu spelar och sjunger i samma skola som Eric Benét och för all del D'Angelo. Sångarfavoriter som heller inte ryggar för influenser från all svart musik sedan förra sekelskiftet. I min värld tyder det på styrka och musikaliskt självförtroende. Samt bra smak. Olu har dock inte en lika självklar tyngd som D'Angelo eller vuxen jazzröst som Eric Benét och det är väl det som är negativt för mig.

Olus röst är mycket plastisk och påminner ibland om Terence Trent D'Arbys, om än inte så pipig. Han är ett gospelskolat ”underbarn” som komponerar all musik och kan spela alla instrument. Dessutom kan han lama kung fu. Rackarns. Han kommer gå långt.

Skivan är lugn och tillbakalutad. Inga våldsamma känsloutbrott hos varken Olu eller mig som lyssnar, även om smörfaktorn överstiger det hälsosamma vid flera tillfällen. ”Don't Cry” är till exempel en rätt slätstruken lightsoul med blippig discogitarr som inte håller sig under kolesterolhalten alls. ”Long Way” är också smetig i överkant. Men Maxwells medproducent Matthewman är med på ett hörn här och jag anar ett samband. För den grabben klarar jag inte av. För mycket congas helt enkelt.

Tredje spåret ”Sista Why” återkommer sist på skivan i en Roots-mix. Kalla mig larvig, men det är fanimej en kvalitetsstämpel.