Inledande singelspåret på Zekes nya platta ”Dirty Sanchez” ”Let's Get Drugs” (0:52) sätter en standard som man blir anfådd av. Zeke sparar inte på krutet. Det är i alla fall vad man tror tills spår två – ”Rip and Destroy” (0:33)- går igång. Då vet man att det här är på allvar. Motörhead är ingen dum jämförelse i sammanhanget. Inga kompromisser eller skitsnack.

Tredjespåret ”Now You Die” (2:11), däremot är näst intill en vanlig rocklåt i jämförelse. Bandet lyckas till och med att klämma in en sampling (eller nåt sånt). Följande ”Drunk” (1:00) gillar jag skarpt. Det riffas något överdjävulskt men Zeke lyckas i alla fall få till stånd ett riktigt sväng, och ack vilket sväng!

Därefter kommer spåret som fullkomligt har etsat sig fast i reptilhjärnan. ”Punk Rock Records” heter den lilla stänkaren och den för tankarna till Ramones på syntetdroger. Trumbreaket, som jag fortfarande tror är otight varje gång jag hör det, är mellanspel och solo i ett och lyckas med att skapa lite andrum mellan skriken; ”She Likes Punk Rock Records”!. Jag fnissar så att jag nästan kissar på mig.

Påföljande ”Out of Love” (1:38) innehåller ett bra punkrocksriff men skriksången förstör här lite grann. Men poängen med korta låtar är att man inte behöver gilla alla. De är snart över i alla fall och då är allt glömt.

Efterkommande ”Let It Rain” (1:29) är en stökig garagepunkslåt som helt klart faller mig på läppen (och naturligtvis har jag redan glömt föregående halvmesyr). Glad i hågen hoppar jag jämfota fram till volymkontrollen och vrider stillsamt ända tills dess att riffet på ”I Don't Give a Fuck” (1:21) får mig att stanna upp, le fånigt och vrida på ännu ett par snäpp. Det här är punkrock bröder och systrar! Dessutom spelar Donny Paycheck ett identisk (om än hälften så långt) trumfill som i ”She Likes…”!

Spår 9 -”Liar” (1:54)- är överlägset lugnast på plattan och den groovar på med ett skönt riff man i vanliga fall (om man inte lyssnade på Zeke alltså) skulle vilja höra i ett par minuter till.

H.P. Lovecraft inspirerade ”Horror at Red Rock” (0:51) är tyvärr återigen bara ett bra riff med mässande lyrik, men tempot är njutbart så den är i högsta grad lyssningsvärd. Tillsammans med ”Fucked Up City” (1:03) får den stå som representativ för plattans mellanskikt.

”Automatic” (1:24) bjuder på viss nyansskillnad då den ligger snäppet närmare streetpunken. Det är inget jättesteg, men det bidrar till viss dynamik. ”1999″ (1:08) gör mig förvirrad då den ger smakprov på ett mellanting mellan punkrocken och streetpunken (om det finns ett sådant). Dessutom innehåller den ett gitarrsolo!

”Razorblade” (0:37) för oss tillbaka till tokpunken igen. Någonstans i låten får jag för mig att att den är en släkting till Metallicas ”Metal Militia.”

Näst sista låten ”My Way” (1:16) är återigen prov på det som Zeke är bäst på. Snabb och skrikig punkrock. Inte det bästa provet, men ett av dem.

Avslutande ”Rhiannon” (2:55) är en lång och långsam sak som faktiskt för tankarna åt nya Entombed hållet. Hör och häpna! (Det gör inte saken sämre att låten är en praktslakt på Fleetwood Macs original.)

Gillar du musik som inte kompromissar, låtar som byggs kring ett riff eller en idé, eller helt enkelt bara går loss till rock levererad i ett så vansinnigt tempo att hatten flyger av? Då kan Zeke vara något för dig. Det enda jag personligen har att klaga på är att sången kunde vara lite mer varierad. Men vad kan jag säga. Sången får man på köpet. 16 låtar på 21:15 betyder en rejäl jävla känga i skrevet och det är inget skämt. Varför klaga när man kan le och gå loss.