Det finns faktiskt några saker att hålla sig i här i otäcka världen. Några få bra saker som aldrig förändras och aldrig blir omoderna. Vårsol till exempel. Kavlis räkost på knäckebröd. Känslan av att klappa en hundvalp. En kall öl på en balkong. AC/DC.

Angus ”jag vägrar bli äldre än 17 år fast jag är i medelåldern” Young har som alltid kortbyxor och spelar hur bra som helst. Som det galne 17-årige geni han är. En riktigt tung låt är det här, från kommande fullängdaren och namnen ”Stiff Upper Lip” som kommer ut om några veckor. Boogierock i sin mest grundläggande form. Som gamla ZZ Top. Nej, gamla AC/DC. Fast utan Bon (det hålet går ju aldrig att fylla).

Skivan är rena familjeträffen faktiskt, för Angus och Malcolms äldre bror George har producerat. Och det har han inte gjort sedan de tidiga ”High Voltage”, ”Let There Be Rock”, ”If You Want Blood” och ”Powerage”. Mina förväntningar ökade drastiskt när jag hörde detta. För hur mycket man än vill förnya en grupp som producent, så är det dömt att misslyckas med AC/DC. De ska låta som de låter; gitarrintro, komma-igång-parti, catchy refräng, tungt gung hela vägen och Angus hopp-slut. Så ska det vara. Basics. Inget bjäfs.

Det enda jag har att klaga på när jag lyssnar på den här låten är att jag inte hör den live. För en AC/DC konsert är sannerligen bättre än julklappar. Mina mungipor vägrar åka ner på flera dagar. (- Angus! Angus! Angus!) Och därför blir ryktena om AC/DC på Hultsfred 2000 ännu mer härliga. Måtte det vara sant.

Jag ser fram emot albumet, det kan helt enkelt inte vara dåligt. En del saker är helt enkelt sanningar huggna ur sten. Eller möjligtvis gjutna i brons.