Millencolins första EP spelades in i november 1993. Deras senaste album (om man inte räknar samlingen ”Melancholy Collection”) släpptes våren 1997. Under de där första fyra åren hann de med mer än de flesta svenska band vågar drömma om. Totalt har Millencolin sålt 750 000 skivor. De har gjort fem USA-turnéer. De har turnerat i Japan, Sydamerika, Europa och Australien. Jag undrar om vi här hemma förstått hur stora de egentligen är?

När Nikola, Erik, Mathias och Fredrik kommer tillbaka efter sin hittills längsta period utan att släppa ifrån sig nyinspelat material är det ett delvis nytt Millencolin som möter oss. Den största och mest uppenbara skillnaden är avsaknaden av baktaktsriffen. Skainfluenserna är som bortblåsta. Det är lite mindre glatt. Inte så att det blivit tungt och tråkigt. Inte alls. Det handlar snarare om att referenserna skiftat. Att de blivit äldre.

”At 23, I was far from feeling free,
At 24, my life was a big bore,
Now I'm 25 and I'm still not high,
yeah, I'm 25 but still alive”

Musikaliskt är ”Pennybridge Pioneers” ändå det mest varierade och helgjutna bandet släppt ifrån sig. Millencolin har aldrig låtit så stort, men ändå fokuserat som nu. Visst kan man stundtals höra att det är Brett Gurewitz (Bad Religion) som suttit vid spakarna i kontrollrummet. Men, det vore fel att hävda att det låter som något annat än just Millencolin. Ska jag referera till tidigare material så är spår som ”Bullion” och ”Olympic” saker som dyker upp i huvudet.

Ett rejält test av de mest fanatiska fansen är sista spåret, ”The Ballad”. Jo den heter så. Akustisk gitarr och Kolas sång. Det är allt. En text om en mobbad kille som blir vald sist på gymnastiken och inte går på avslutningsbalen. Minst sagt oväntat. Tyvärr tycker jag inte att låten håller hela vägen, men det är kul att Millencolin vågar ta ut svängarna och tänja på gränserna. Det är ett tecken på att de har mer att ge.

När jag skriver det här är Millencolin i Australien. De håller på att avsluta en kortare turné där. ”Pennybridge Pioneers” kommer förmodligen att hålla dem sysselsatta under minst ett år framåt. Arrangörer från världens alla hörn kommer vilja boka bandet. Det är jag säker på. För även om den inte innehåller en självklar hit är det en skiva som kommer att tilltala Millencolins gamla fans och kanske rent av övertyga en del som tidigare varit tveksamma. Får de stå på Hawaiiscenen på Hultsfred i sommar? Tja, varför inte?