Jag gjorde en ny bekantskap i början av nittiotalet under en sommar som jag i stort sett spenderade på basketplanen. I House of Pain gjorde Everlast och de andra vitingarna gungande hiphop som fick mig att hoppa upp och hoppa ner. Och flera somrar efter det när jag och mina vänner svettades och blödde på asfaltsplaner med kassa korgar var jag ascool när jag var ”On Point”. Tyckte jag i alla fall. Antagligen funkade det inte alls. Och jag var nog bara fånig när jag försökte låta tuff som Everlast. Men jag gillade det i alla fall. Och jag var lycklig som fan.

Sen glömde jag bort House of Pain och Everlast ända tills jag såg en snygg video med en bra låt på tv. Det var ”Ends”. Och Everlast var ”Back from the dead” igen. Jag lyckades aldrig lägga vantarna på den där skivan. Eller rättare sagt, jag kom mig aldrig för. Men nu sitter jag här strax innan jul och lyssnar på ”Today EP” och ångrar att jag aldrig köpte den. Jag får nog ta och göra det nu istället.

Det jag lyssnar på är Everlasts nuvarande version av hiphop. En version som egentligen är mer blues än hiphop. En version där Everlast sjunger mer än han rappar. Men som fortfarande är en version av hiphop. Och nu är det inte längre någon DJ Muggs som kan ta åt sig äran för att det låter bra.

Den här EPn inleds med en mix av ”Today (Watch Me Shine)”. Den akustiska gitarren leker som en sampling och riktiga kantslag på trumman blir som syntetiska beats. Och Everlast skiner. Carlos Santanas gitarr leder mig genom det andra spåret ”Put Your Lights On” och jag är som förtrollad. Alla ljud och alla instrument låter perfekt tillsammans. Jag njuter. En fantastisk live-inspelning av ”What It's Like” följer och när Everlast sen introducerar ”an oldie but a goodie” som är ”Jump Around” känns det som jag försvinner en stund. Jag gungar lika mycket som jag ler och jag kan bara konstatera att House of Pains gamla dänga trivs i sina nya kläder.

Från den nivån kan det inte gärna fortsätta uppåt. Det gör det inte heller. Neil Youngs ”Only Love Can Break Your Heart” (från soundtracket till ”Big Daddy”) håller inte riktigt den höga klassen och förtrollningen är bruten. Avslutningen med ”Some Nights (Are Better Than Others)”, ”Hot to Death” och John Lee Hookers ”Blues for X'mas” är bra, men jag har landat då. Fast jag är inte besviken. Jag lyssnar bara på början igen. Och ler.