Jag måste erkänna att jag till att börja med inte var speciellt förtjust i Nightlife. Jag funderade till och med på om det inte var så att den faktiskt var Pet Shop Boys svagaste skiva till dags dato. Men ju fler gånger jag lyssnade på den började det dyka upp kvaliteter och detaljer som jag tidigare missat. Jag började inse att jag nog inte borde dömt ut den så fort. Samtidigt gjorde det mig glad att jag hade haft fel. Ända sedan jag fastnade för genombrottssingeln West End Girls har nämligen Pet Shop Boys varit ett band vars karriär jag följt med stort intresse. En karriär som fram till förra skivan Bilingual hade gått på räls. Men i samband med att den släpptes fick Pet Shop Boys sin första riktiga motgång. Deras flirt med latinhouse var inte särskilt lyckad och gillades varken av kritiker eller publik. Dessutom var avsaknaden av de annars för bandet så karakteristiska singelhitsen uppenbar.

Det har hunnit gå tre år sedan dess och det märks. Där stämningen på Bilingual var het sommarfiesta är Nightlife mer regnig storstadsnatt. Den är betydligt kallare och hårdare. Nu är väl ”hård” och ”tuff” inte uttryck man direkt förknippar med Pet Shop Boys men om man jämför med föregående skivor är texterna och beatsen på Nightlife både vassare och tyngre. Samtidigt är det en återgång till duons adelsmärke, atmosfäriska mjuka popsånger med tydliga hookar. Det är bombastiskt och svulstigt. Synthstråkarna som gått på högvarv väver tjocka ljudmattor i stort sett i varje låt och arrangemangen låter många gånger som om de vore skrivna för en symfoniorkester.

Och just frossandet i överdrifter är en del av det jag gillar med Pet Shop Boys. De har genom hela sin karriär blivit allt vidlyftigare och pompösare men samtidigt gjort det med stor charm och en ironisk glimt i ögonvrån. Visst, de har många gånger varit farligt nära att gå över gränsen till att bli patetiska men har med fingertoppskänsla lyckats hålla sig på rätt sida. Något de även lyckas med på Nightlife.

Annars är det ett av deras jämnaste album men också ett av de tråkigare. De låter fortfarande som Pet Shop Boys men tyvärr lever känslan att de tappat förmågan att skriva klockrena hits kvar. Enda egentliga undantaget är dansgolvsröjaren New York City Boy där man känner sig förflyttad till en sprudlande nattklubb någonstans på Manhattan.

Förutom den flyter resten av skivan på i ett ganska så sävligt tempo men också här finns det små guldkorn. Att de kan vara roliga visar de i låten med en av årets bästa titlar, You Only Tell Me You Love Me When Your Drunk. Jag skulle tro att det är första och enda gången vi kommer få höra en hawaiiansk slidegitarr i en Pet Shop Boys låt. Otrolig kitsch och stor humor. I den teatraliska In Denial levererar Neil Tennant sin mest utlämnande och raka relationstext någonsin. Överhuvudtaget är det mer relationstexter än ironiska samhällsbetraktelser på Nightlife än på de föregående skivorna.

På det hela taget känns Nightlife som ett naturlig steg i duons utveckling. De har blivit äldre och börjat betrakta sin omvärld ur ett annat perspektiv. Samtidigt anar man också att de börjar bli trötta på att vara ett ”vanligt” popband. Frågan är vad de kommer göra härnäst. En tanke som slår mig när jag lyssnar på skivan är att det inte skulle förvåna mig om de inom en snar framtid sätter upp en musikal som bygger på deras liv i rampljuset. Men det är bara spekulationer. För tillfället får vi nöja oss med Nightlife. Och det räcker ganska långt det också.