Hur knasigt får det vara och fortfarande vara kul?

För en del är frågan lättbesvarad, för andra svårare. Själv kan jag bara säga att Mr Bungle på ”California” är befriande småknasiga. De släpper loss och jag blir medryckt. Flinandes, fnittrandes, och huvudnickandes sitter jag och insuper all den positiva energi som ”California” är fylld till bristningsgränsen av, och bjuder
på. Knas, tok, söta melodier, ljudexperiment, våldsamma kast mellan stilar man inte trodde gick att kombinera. Stråkar, horn, dragspel, munspel, steel guitar och inte minst sång av Mike Patton. Mustigt och mysigt.

1989 släppte Faith No More albumet ”The Real Thing”, där låten ”Falling to Pieces” var med. Bandet gjorde en video på nämnda låt som jag senare såg. I videon (håll i dig, här kommer min poäng) har Mike Patton en Mr Bungle-tröja på sig. Efter att ha sett videon ett antal gånger kom jag på att det här var något
som jag ville kolla upp. Eller snarare kände mig tvungen att kolla upp. Sagt och gjort, jag satte av till skivhökaren. Tror du att han hade hört talas om Mr Bungle? Nej, det hade han naturligtvis inte gjort. Det hade inte sådär fasligt många gjort runt 1990 då bandet inte släppte sin första skiva – ”Mr Bungle” – förrän 1991. Innan hade de i gammal god undergroundanda endast släppt sina alster på kassett. De fyra första alstren, alltså de som bara finns på kassett (en sanning med modifikation då demon ”Bowel of Chiley” släpptes som piratskiva under namnet ”Bowl of Chiley” av några elaka månglare utan lov), har jag ännu inte hört. Trist, men det är så det är ibland. Julen 1996, fick jag i alla fall min första, alldeles egna, Mr Bungle skiva. ”Disco Volante” heter skivan och jag har fortfarande inte kommit över chocken jag fick första gången jag lyssnade igenom den.

För att förklara lite närmare hur Mr Bungle tidigare har låtit tänkte jag halvcitera en amerikansk recensent som inte förstod sig på debutalstret, och dessutom hävdar att han fick huvudvärk så fort han satte på skivan, ”det låter som något man kan kalla spastisk dödsdisco”. Inte helt galet om jag får säga det själv, men jag tillägger gärna att all musik levereras med stil och finess. Vi talar inte om några otighta replokalssnubbar här. Numer är dock Mr Bungle lite mer lättlyssnade. Borta är de allra tväraste kasten mellan de mest extrema musikstilarna, och tempot är lugnare. Inte sällan springer tankarna iväg till Faith No More. Dödsmetallen liksom de rena skräckoljudslåtarna är nästan helt borta. Visst lite finns kvar, men nu mer än någonsin är avant-garde rock en mer adekvat benämning.

Jazz, rockabilly, soft loungemusik, zigenarmusik och aggroriff är musikaliska uttryck som alla kan samsas på en skiva (eller varför inte i samma låt?) av Mr Bungle. För att bara ta några exempel. Jag är inte tillräckligt
bevandrad i musikens universum för att kunna beskriva alla former av musik som de märkbart helvrickade musikerna valt att hänge sig åt. Men det blir aldrig obegripligt. Alla experiment och hopkok känns fullkomligt naturliga och helt rätt. Det är helt enkelt det som är så underbart med Mr Bungle.

Jag har svårt att sätta fingret på vad det är som är så bra med ”California”. Men jag kan börja med att säga att Mr Bungle helt klart kommer från samma planet som den tragiskt avlidne Frank Zappa. Det kan kanske säga något. Inget är heligt, inget är tabu. Det är bara att skapa det som känns rätt. Det gör Mr Bungle och det gjorde Frank Zappa. Världen hade helt klart varit en gråare och tristare plats utan alla dessa sunda knäppgökar. Har du inte lyssnat på både Mr Bungle och Frank Zappa så gör det. Du kommer kanske inte förstå så mycket, det gör inte jag, men man blir en lyckligare människa.