Att hiphop skulle bli en naturlig del av svenskt musikliv fick vi föraningar om redan för ett antal år sedan när Latin Kings släppte sitt album ”Välkommen Till Förorten”. Sällan har ett svenskt debutalbum varit föremål för en sådan debatt och splittrat publiken så tydligt. Vissa tyckte att det var den viktigaste skivan sedan Ebba Gröns debut medan andra menade att den var ett hån mot hela den svenska musikscenen. Men oavsett var man stod fick skivan fantastiskt stor uppmärksamhet i medierna.

Trots det kom inte den förväntade vågen av svensk hiphop igång. Visst, folks ögon hade öppnats för att det faktiskt fanns en hiphopkultur i Sverige också, men något större genomslag fick musiken inte. Den fortsatte istället vara en undergroundföreteelse som låg och bubblade strax under ytan. Men så förra året kom det två skivor som bröt ytan. Dels ”Sidewalk Headliners”, en samlingsskiva som visade på bredden och variationen i svensk hiphop. Den andra och kanske viktigaste var Petters debutskiva ”Mitt Sjätte Sinne”. Med sin kombination av ärliga, direkta texter levererade av en frustrerad Petter och ett tungt sväng slog den ner som en bomb på den svenska musikscenen. Resten är som man säger, historia.

Det är därför helt naturligt att förväntningarna på Petters andra skiva ”Bananrepubliken” har varit högt ställda. Samtidigt har också frågorna kommit. Hur skulle den stå sig i konkurrensen med de andra släppen i samma genre? Kunde Petter återupprepa succén med ”Mitt Sjätte Sinne” eller var det bara en engångsföreteelse? Vi fick en föraning av att han nog skulle kunna upprepa bedriften när singeln ”Saker & Ting” kom för någon månad sedan. Nu är ”Bananrepubliken” här och det är bara att konstatera att ingen lär bli besviken.

Jämfört med debuten har en hel del förändrats. Visst känner man igen sig men både i sound och texter framträder Petter hårdare och mer självsäker på den här skivan. Rent musikaliskt har han sökt sig mot ett skitigare uttryck. Tempot är stötigare och mer uppskruvat. Men samtidigt som beats och breaks är sylvassa svänger det också på ett helt suveränt sätt och partystämningen är närvarande hela tiden.

Petter har också förändrats som textförfattare. Där ”Mitt Sjätte Sinne” var mer nordiskt vemodig är ”Bananrepubliken” istället en cynisk betraktelse av en hård och kall samtid. Petter spottar ur sig arga rhymes i en ibland tungvrickande hastighet. Han passar till exempel på att ge den pengafixerade skivbranschen en ordentlig känga i coola ”Allt Dras Av”. Det ska bli kul att se om den låten kommer släppas som singel. Men trots att hans texter överlag blivit mer raka och samhällskritiska finns de poetiska inslagen fortfarande till viss del kvar. De märks framförallt i den lågmälda ”En Liten Snubbe”, där han berättar om hur han ibland måste fly från storstadshetsen till lugnet på landet för att hämta ny kraft.

En annan sak som måste nämnas är skivans produktion. För att variera sig så mycket som möjligt har ingen av producenterna fått göra mer än två låtar. Det är imponerande hur man, samtidigt som var och en satt sin särprägel på låtarna, ändå fått skivan till en så gjuten helhet. Från funkiga ”100%” och monsterhiten ”Så Klart!”, båda signerade Christian Falk, till stenhårda Rusiak-producerade ”Bygger Broer”, där Petter duellerar med Danmarks svar på Ol' Dirty Bastard, Clemens, får han visa att han behärskar allt från laidback g-funk till vildsint, bouncig hiphop.

Efter framgången med förra skivan fick Petter utstå en hel del skitsnack från skilda håll om att han inte är ”äkta” och är en sell-out. ”Bananrepubliken” är en musikalisk knockout och det bästa svar han kunnat ge dom som kritiserat honom. Petter visar här att han vuxit som artist på alla plan och att han fortfarande går i bräschen för svensk hiphop.

Så Ayo, Blues och alla de andra får ursäkta men det är Petter som gjort årets svenska hiphop skiva. Igen.