Inledande sammanfattning: Jazz. Gudomligt pianospel.

Det är en hyllningsskiva till den underbare kompositören George Gershwin (1898-1937) det rör sig om. Han som skrev ”Summertime”, ”I Got Rhythm” och ”Rhapsody in Blue” bland annat. Med på skivan finns också låtar av andra som ligger nära Gershwins musik, W C Handy och Duke Ellington med flera.

En kompositör som George Gershwin föds inte varje dag. Inte en musikant som Herbie Hancock heller. Eller Joni Mitchell. Eller Stevie Wonder (människor som känner min musiksmak sätter fingrarna i halsen nu, men hur kan jag låta bli att nämna guden när han uppenbarar sig). Dessa, och många fler personers unika begåvning finns sedan förra året samlade på en CD-skiva. Till för min och alla andras njutning.

Det är en ynnest att få lyssna på den här skivan. Herbie talar om att han vill gå på djupet med Gershwins känsla i melodierna och göra nåt mer än att bara spela dem, för ”det kan ju vem som helst”. Och han ger verkligen mer än vad jag behöver för att bli nöjd. Han är en fruktansvärt bra pianist. Och när Joni sjunger ”The Man I Love” och ”Summertime” låter det som om hon föddes till att sjunga jazzstandards på rökiga Harlemklubbar, trots att hon är känd för en helt annan sorts musik. Känsla. ”St. Louis Blues” med Stevie på sång och munspel kan jag inte ens bedöma. Den är för bra. Jag är för jävig. Men jag kan ge några opartiska ledtrådar: fullt av synkoper, [överjordiskt] bra sång, hammondorgel, studspiano, sväng. Mindre opartiskt än så kan det inte bli.

Chick Corea och Herbie har en duell, nej snarare ett tätt samspel i ”Blueberry Rhyme”. Rys. Hur ofta får man höra två så bra pianister tillsammans, fångade i en gemensam tanke dessutom? Aldrig mer kanske.

Jazz- och funksnubben Herbie Hancock har här också sökt sig till den klassiska musiken. Via Gershwins mer orkestrala verk till Maurice Ravel, vilkas ömsesidiga beundran i början av seklet CD-boken berättar om. Det dyker också upp afrikanska trummor ibland, inte traditionellt förknippade med jazz precis. Jag lyssnar. Inte bara hör på en jazzplatta. Och det är uttänkt så.

Herbie säger: ”In recent years I'm more interested in working toward making events, not just records.”

Alla låtar kanske inte kommer på bästalistan. Men idén är värd en stor puss i påsk. Musik som musik, inte som produkt. Vilken kille.