Året är 1990, och de blöta löven ligger i drivor på skolgården. I glasskiosken i det nedslitna uppehållsrummet står som alltid en radio på. Plötsligt letar sig tonerna från gamla P3 förbi min uttråkning, passerar mitt skvalfilter och går rakt in i mitt tonårshjärta.

Sången jag hörde var ”My Home Town” med Skellefteågruppen The Wannadies. Fem pojkar och en flicka från Norrland spelade musik bara för mig. Och som tur var för en massa andra människor också. The Wannadies fick en hit och blev bara Wannadies med hela folket.

I tio år har Pär Wiksten och hans gäng varit en institution i svenskt musikliv. Det är väl bra, men det finns en uppenbar risk för en popgrupp som blir institutionaliserad: Folk glömmer bort hur bra musiken egentligen är. Detta öde tycks ha drabbat Wannadies.

Året är 1999, och jag står på balustraden i Studenternas hus, Kåren, i Göteborg. Värmen, tätheten och det totala öset tar över min kropp och jag sjunger med och hoppar i takt tills stämbanden och ledbanden inte orkar längre.

På scenen står två upplagor av Wannadies; Stefan, Christina, Pär och Fredrik. Erik gånger två sitter bakom trummorna. De enorma och ganska fula pappdockorna ritade av stjärnillustratören Paul Davis befäster både bandets storhet och dess problem.

Det faktum att Wannadies fortfarande efter tio år spelar bra musik, och vet om det, tycks skrämma en del jante-laglydiga förstå-sig-påare. ”De är på väg utför.”, ”De kan inte hålla mycket längre nu”, ”De försöker desperat fånga in kidsen, men de är redan omkörda av yngre förmågor”. Olyckskorpar har aldrig gjort någon lycklig. Det har däremot The Wannadies.

—

”Grow up, grow old and die
It's all a waste of time
Abuse or be abused
A nice degrading cruise
We hope you'll like it”
(”Ball”,Yeah 1999)

Näst sista låten på Wannadies nya skiva är en skildring av ett sista desperat festande innan tiden tar slut. ”Yeah, we're having a ball!” sjunger Pär och låter tusenfalt mer dekadent fin-de-siècle än någonsin Robbie Williams med sin ”Millennium”. Men Wannadies vill inte att vi ska ta råden i texten på allvar, utan att vi istället ska ifrågasätta principen lev fort, dö ung – bli ett vackert lik. Yeah är en avslutning av ett nittiotal som har tillhört Wannadies, men skivan är också en början på något nytt.

Det som skiljer Wannadies från andra Y2K-profeter är att de faktiskt har upprepat sitt budskap i tio år. Med dårars envishet har de skrivit texter och melodier som har intagit världen. De har slagit på strängarna, bankat på trummorna och sjungit brallorna av sig i ett försök att få oss att se livets storhet.

”It's hard to say come closer
When you are so far away
And sometimes it's hard
To remember that
Tomorrow's as close as yesterday”
(”My Home Town”, ”The Wannadies”, 1990)

De flesta av oss minns refrängen på ”My Home Town”. Vi trodde att den handlade om Skellefteå. Men låten handlar inte bara om en småstad i norra Sverige där man kan välja mellan hockey och musiken, utan om hemma var som helst. I rum och tid.

Hela den självbetitlade debutskivan andas längtan och sökande. Producenten Michael Ilbert tog fasta på sorgsenheten och tog bort det oslipade. ”The Wannadies” är den enda plattan som gruppen inte står för helt och hållet idag. Men efter succén kunde bandet börja ställa krav.

”But you're so foolish
To get what you need you have to believe
Everything's true, everything's true
If you want it to be”
(”Everything's True”, ”Aquanautic” 1992)

”Aquanatic” blev mer Wannadies egen debutskiva. Viljan att säga något med musiken växte sig starkare. Bandet bytte bolag från Soap/MNW till BMG. Därmed var det inte slut på spänningarna. The Wannadies blev en man kort efter ”Be a Girl” när Björn Malmqvist lämnade bandet.

”Be a Girl” kom även att bli plattan som fick ut norrlandsguldet i världen, och ”You and Me Song” hamnade på soundtracket till ”Romeo och Julia”. Det fanns anledning att frukta att bandet höll på gå under i all uppståndelsen, men en grupp som alltid landar på fötterna har också nio liv.

”Some say we pretend
We live in a dream world
We don't think so
Rule number one: pretend it's fun, OK now:
Chances are we might be stars and live forever”
(”Might be Stars”, ”Be a Girl” 1994)

Wannadies blev stjärnor och vågade bejaka den längtan efter det elektroniska som de hade visat upp i sina Depeche Mode-covers. ”Bagsy Me” blev också en tyngre och skitigare platta än de tidigare. Popsnörena
hade blivit oljade hamparep med raspiga bassträngar invävda i syntmattorna.

De recensenter som tycker att svensk pop ska vara just pop och inget annat rynkade så klart på näsan. Fem ”London Stockholm Skellefteå”-bor bestämde sig för att strunta i det. De avslutade skivan med vad som lät som en epilog, men som egentligen är en programförklaring för ett evigt liv i musiken:

”Amplify me
Can't stand silence
Fired back at me

Don't wanna be common
Might want to feel stardom
Just want to be cared for

Cool”
(”That's All”, ”Bagsy Me” 1997)

Då är vi tillbaka vid ”Yeah!” igen och tillbaka på Kåren. En cool Pär, en sval Christina och deras fantastiska back-up-killar ler och går ut. De har spelat som som det inte finns något som heter problem. Och som att
gårdagen är väldigt nära framtiden.

—

Detta är min första musikrecension någonsin och den fick tydligen formen av en biografi. Vem vet, det kanske också blir det sista jag skriver i den här genren. Därför vill jag ta tillfället i akt och komma med några ödmjuka förslag:

Avlyssna inte musik, och analysera den inte intellektuellt. Lyssna bara till den med hjärtat.

Och följ dessutom de fem norrlänningarnas tvärtom-råd: väx inte upp, bli aldrig gammal och vad du än gör, dö aldrig. Det tänker inte The Wannadies göra.