Äntligen. Mycket snack och många datum har kommit och passerat. Ursäkterna har varit många. Det sägs bl a att Zack ägnat ett år åt att skriva om texterna till nya albumet. Hur det än ligger till, och vad som än har försenat släppet, så borde ”The Battle of Los Angeles” finnas hos din lokala skivhökare redan idag. Om han/hon inte har den, hota. Det skulle jag ha gjort.

Som med många av de band och artister som jag tycker mest om, förstod jag inte mig på Rage Against the Machine till en början. Jag tyckte att den otroliga mediahypen som drog igång kring ”Rage Against the Machine” var löjeväckande, och följaktligen dissade jag bandet utan att ge dem någon större chans. Efter att de fortfarande hängde med något år senare kände jag mig tvungen att i alla fall ge dem en chans. Efter det kunde inte annat än förbanna mig själv för mitt tidigare avfärdande. Sedan dess, än till denna dag, fungerar RATMs debut som en energikanaliserare de dagar detta behövs, samt som energiinjektion de dystra dagarna. Andra sportar eller gråter till sorgliga filmer eller skivor, jag spelar ”Rage Against the Machine”.

1996 kom då äntligen uppföljaren; ”Evil Empire”. Skivan blev ett soundtrack till de flesta av mina promenader till och från skolan i ett halvår, men skivans betydelse har efterhand försvunnit bit för bit. Inte helt, men ”Evil Empire” är helt enkelt inte lika bra som debuten.

Efter att tandgnisslandes fått leva med alla framskjutningar av nya albumets releasedatum, hade förväntningarna på ”The Battle of Los Angeles” hunnit svalna lite innan jag väl fick den i handen. Visst, singeln ”Guerilla Radio” har fått finna sig i att stå på repeat vid ett antal tillfällen, men jag var helt enkelt inte sådär julaftonsglad när jag väl fick stoppa nya albumet i cdspelaren.

OK. Jag skall inte hålla inne med sanningen längre. ”The Battle of Los Angeles” är inte lika bra som ”Rage Against the Machine”. Efter att nästan ha svimmat av lycka, och konstant genom de fyra första låtarna ha flåsat: – det är en tia! Det är en tia! förbyttes snart känslan av fullkomlighet till ett: – det här är förbannat bra, men… Fan! Tom Morello överträffar visserligen sig själv genom att göra de mest knasiga ljud och mest häpnadväckande riff (introt till ”Calm Like a Bomb” låter som signaturen till ett barnprogram!), men låtarna, och då framförallt refrängerna är inte så slagkraftiga som jag önskat. RATM rockar mer, bluesar lite grann. Brutalfunkar som vanligt, och levererar skitbra låtar. Men när inte mer än halva skivan kommer i närheten av forna stordåd kan jag inte annat än bli lite besviken.

Jag säger inte att jag är rättvis. Jag kräver att ett av mina absoluta favoritband skall leverera en ny tia. En till skiva som känns lika viktig som debuten ”Rage Against the Machine”. Det har de inte gjort och därför är jag besviken. Men samtidigt kan jag inte annat än säga att köper du inte skivan så missar du något. RATMs sämsta låtar är fortfarande långt bättre än många av de låtar som görs av närbesläktade band. Jag ler självsäkert och får oundvikligt något vildsint i blicken när jag lyssnar på nya favoritlåtar som ”Testify”, ”Guerilla Radio”, ”Calm Like a Bomb”, ”Mic Check (Once hunting, Now Hunted)” och ”Ashes in the Fall”. Och jag känner att snart är det dags. Revolutionen är nära.