Amyth är fyra skönsjungande svarta män som möttes på college. De har lyssnat en hel del på artister som Stevie Wonder, Donny Hathaway, Jodeci och Boyz II Men. Man skulle väl kunna säga att det hörs, samtidigt som det inte gör det. Amyth sjunger snyggt och felfritt. Det är inte det som är problemet. Problemet ligger i låtmaterialet som till stor del är på tok för svagt. Ofta är produktionen ett ännu större problem, den måste vara något av det sömnigaste och tråkigaste jag hört i år.

I USA kanske det här lyckas nå ut trots allt. Grabbarnas album släpps på LL Cool J:s nystartade skivbolag. Det borgar väl för god mediabevakning. Amyth är dessutom första ekipage som släpps ut ur LL Cool J:s stall.

Jag antar att några av rapparna som figurerar på albumet, t ex Smokeman och Simone Starks, också ligger på LLs etikett. Det är väl kutym numera att marknadsföra etikettskamrater?

Smokeman är förresten en riktigt trist bekantskap och ingen jag direkt längtar att höra mer av. Simone Starks däremot är betydligt koolare och vinner lätt duellen de två emellan i ”Who Shot Your Heart”. Vi får väl hoppas att hon är den som får nästa chans.

Första, och egentligen enda, riktigt bra låten på ”The World is Ours” är spår elva ”In the Rain”. En låt som klätts i en så avskalat hjärtskärande skrud att tom R Kelly snyftar avundsjukt i ett hörn. Tyvärr rimmar texten illa med melodi och produktion. Hur ledsamt låter ”Let's go and make love outside in the rain”? Texten hade förtjänat ett sexigare beat. Melodin och produktionen hade förtjänat en tårdrypande text. Ändå, bästa försöket och låten som kommer att få mig att behålla CD:n.

Därefter fortsätter det hyfsat. Efterföljande spåret, ”Tender Love”, är en Jimmy Jam och Terry Lewis-skapelse som urpsrungligen spelades in av Force MD's. Den svänger fortfarande skönt. Sedan följer ännu en låt av herrarna bakom ”In the Rain”, Joseph A Morris och Charles Harris. Sen är det roliga mer eller mindre över. Ja, det är skivan också för den delen.

Nej. Det här var ingen glad överraskning. För all del välsjunget, men ack så tråkigt och träigt producerat. Det räcker knappast att de får draghjälp av LL Cool J och filmen Deep Blue Sea (där LL så klart lyckats få med spåret ”Come Home with Me”). Med ett bättre låtmaterial kanske Amyth kan bli något, nu förpassas de till högen av massproducerad intetsägande R&B.