Någon sade att detta måste vara årets debut. Efter ihärdigt lyssnande är jag benägen att hålla med. Det är sällan musik av detta lätt psykedeliska snitt tilltalar mig, men Woodbine förenar mystik och skräck med mjuk pop på ett exemplariskt sätt.

Woodbine består av Susan Dillane, Rob Healey och Graeme Swindon alla från England. detta är deras första album sedan de bildades i mitten av 1990-talet. Det är tydligen så att deras perfektionism och estetik omöjliggjort ett snabbt släpp. Denna skapelse var något som skulle växa fram inom dem själva och i samråd med de andra. Enligt dem själva har denna skiva skapats under hela deras liv, vilket kan verka en aning pretentiöst.

Musiken går i slow-motion. Ingen stress, inget magsår. Ingen melodi. Mjukt och försiktigt flyter tonerna fram. Toner både från akustisk gitarr och mjukvara i datorerna. Det känns lite ibland som om musiken låter ungefär som när mina batterier till min walkman tar slut. Det glider lite upp och ner på tonerna, och en viss baktakt kan anas. Woodbine påminner ibland som en långsam Elliot Smith, d.v.s. snigelfart.

Hela skivan bygger upp en trolsk stämning. Något som både lockar och skrämmer. Till denna trollskogsmusik bidrar Dillanes spröda sångröst. Enkelt och mjukt för hon fram smått erotiska texter i hallucinatoriskt ljus. Hon är trots sin spröda röst något av en hybrid mellan Lisa Ekdahl och Shirley Manson i Garbage.

En skiva för lättare psykedeliska dagar. Med sövande toner tar Woodbine med dig på en resa i de mer mystiska delarna av ditt inre. Spännande men kallsvettigt.