Men jag kan inte låta bli. Det börjar redan i första låten. Mr Cunnie [Kjuni] Williams presenteras på ett skrattretande storslaget sätt av en konfrencier. Sen möljar det på. Jag har hört allting förut. Fast då lät det mycket bättre och gick snabbare över. Det är tråkigt och framförallt tjatigt. Den här killen har den mest okarismatiska röst jag hört. Och han sjunger soul. Förstå det inkompatibla. Skivbolaget jämför Cunnies röst med en sammetsfilt. Om jag tvingar mig att göra en liknelse väljer jag snarare ett ofärgat tunt sekret.

Ja, hur som helst måste det finnas någon anledning till att uppmärksamma skivan överhuvudtaget. Förutom humorn (det finns gott om elaka skratt i mig när jag hör på Cunnie Williams). Förtjänsterna är faktiskt de människor som har bidragit med sin talang till hans alster. På låten ”By My Side” dyker plötsligt en intressant röst upp. Lite Busta Rhymes-varning faktiskt. Jag hajade till och tänkte: ”Cunnie har lite groove trots allt.” Tråkigt nog var någon annan med viss talang, Buddha Monk, som hjälpt till. Nästa gång jag reagerade var i låten ”Spirit”, en religiös historia om Anden och det där. ”Mycket bra”, tänkte jag. Varför då helt plötsligt? Kören. En underbar, uppenbart gospelskolad och soulspäckad röst tillhörande Inaya Davis som ska sjunga i bakgrunden men tar upp hela ytan. Och Cunnie är lika genomskinlig som vanligt. Ge Inaya stjärnkontraktet istället.

”Barry's Mood” ska nog föreställa en hyllning till Barry White. Det är ingen hyllning. Vi har hört Barry White, Cunnie. Du låter inte som han och du har tyvärr inte ett uns sex i rösten. Du lurar ingen, så snälla sluta försök. Patetiskt är det bästa jag kan komma på. Men Inaya finns här också och höjer katastrofvarningen till bara trist. När han sedan ger sig på U2s ”With or Without You” kan jag inte hålla mig från att gapskratta. Så makalöst mesigt. Jag blir inte ens arg, så dåligt är det. En god vän till mig som har ”With or Without You” högst upp på sin bästalista skulle nog däremot bli riktigt arg. Detta är ett lustmord utan motstycke. Något slags försök till att omarbeta Bonos sång och The Edges gitarr samtidigt som en smetig soulsmörja trycks in i alla hål där inga ljud borde finnas. Gospelkör. Usch usch. Avslutningsvis framför Cunnie den sämsta och tråkigaste discolåt jag någonsin hört. Om jag någonsin hade tvekat om jag skulle vara elak eller inte så slutade jag då. Jag får också mindre dåligt samvete av att Cunnie Williams försörjer sig som basketproffs i Europa, så det lär inte gå någon nöd på honom. ”Don't quit your day job” är ett gott råd.

Betyget är två snäpp högre än vad jag egentligen tycker skivan borde få, enbart på grund av de talangfulla människor som jobbar i skymundan, till exempel Inaya Davis. Leve alla studiomusiker, låtskrivare och producenter som inte alltid gör sig ett eget namn, men bygger grunden för andra artisters konst. I det här fallet gräslig konst, men ändå. Leve dem.