Recension
- Pickled Eggs & Sherbet (CD) The All Seeing I
- 1999
- London Records/Warner
En sur eftersmak
Lyssna
Externa länkar
- Officiell sajt
- Här spelar det allseende jaget låtar i sin egen internetradio. Du kan även läsa nyheter om bandet och kika i deras dagbok.
- Biografi
- En biografi presenterad av All Seeing I:s australiensiska skivbolag.
När jag hörde The All Seeing I:s debutsingel ”Beat Goes On” för första gången 1998 trodde jag inte mina öron. Mixen av jazziga beats och intelligenta samplingar var en av de groovigaste danssinglarna från England det året. I Sverige blev singeln inte någon större framgång men mitt intresse för gruppen hade i alla fall väckts. Men trots hyfsade framgångar på hemmaplan drog sig gruppen tillbaka in i anonymitet.
Sedan, någon gång i början av året såg jag en förbryllande video på TV. Inne i ett shoppingcenter stod en slick och välklädd crooner som tagen direkt från en dålig cabaret och sjöng om hur hans kvinna hade lämnat honom för en annan och naturligtvis mycket sämre man. Musiken var en originell blandning av klassisk engelsk 60-talspop och moderna dansbeats. Det var otroligt svängigt och medryckande. I slutet av videon kom så informationen. Låten var ”Walk like a Panther” med The All Seeing I. Nästan ett år efter debuten var de tillbaka med ännu en briljant singel. När jag sedan fick veta att gruppen skulle släppa ett helt album kändes allt helt rätt.
Efter att ha hört ”Pickled Eggs & Sherbet” kan jag inte säga det längre. Skivan är nämligen en otrolig besvikelse. Något som kännetecknade de båda ovannämnda singlarna och som jag föll för var en sällsynt kombination av kärleken till gamla musikaliska influenser och en god portion humor. Av detta finns inte mycket kvar på albumet. Tonvikten ligger istället på utdragna ljudexperiment utan någon större finess eller fantasi. Att fullängdaren skulle vara mer elektronisk är inte helt oväntat med tanke på Sheffieldtrions bakgrund som techno-DJ:s och producenter men att den är så i avsaknad av charm är förvånande.
Enda gången det blir lite roligt är i ”1st Man in Space” och ”Big Pecker”. Men i det första fallet beror det mest på den höga nostalgifaktorn i att höra den gamle Human League sångaren Philip Oakey sjunga en synthpoplåt igen. ”Big Pecker” är ganska ok minimalistisk techno men påminner för mycket om Mr Oizos ”Flat Beat” för att kännas spännande. Resten av låtarna känns som en samling av ofärdiga idéer och upprepningar. Till råga på allt är albumversionen av ”Beat Goes On” riktigt tråkig.
Det här är en av de tråkigaste recensioner jag behövt skriva. Jag vet ju att The All Seeing I har potentialen att göra fantastiska låtar. Men det är kanske så att deras idéer helt enkelt inte räcker till ett helt album. Det skulle också kunna förklara att det gick så lång tid mellan singelsläppen. Vill man höra hur bra de kan vara räcker det gott med de båda första singlarna. ”Pickled Eggs & Sherbet” lämnar nämligen det titeln antyder.
En sur eftersmak.
Publicerad: 1999-10-12 00:00 / Uppdaterad: 1999-10-12 00:00
En kommentar
”Walk like a panther” hade jag som ledmotiv på varje CDR jag brände år 1999 till fester, sån perfekt partylåt. Så otroligt tråkigt att resten av skivan inte är upp till par med den och ”Beat goes on”.
#
Kommentera eller pinga (trackback).