Under sommaren har Lars Winnerbäck inte bara turnerat med, och dominerat, ”proggtåget” (Bland skurkar, helgon och vanligt folk). Han har även hunnit med att spela in en ny skiva, den fjärde på lika många år.

”Kom” innebär såväl en utveckling, som en tillbakagång till det gamla. Han har producerat själv, vilket innebär ett enklare sound än på förra skivan, ”Med solen i ögonen”. Winnerbäck visar här upp en ruffigare och rockigare sida i låtar som ”Måste vara två” och titelspåret. Han besitter fortfarande förmågan att kunna beskriva liv och leverne i detta avlånga land med millimeterprecision i sina texter. Det är inte alltid en smickrande bild han målar upp; men sanningen gör ju ofta ont.

Skivan brister i det att det blir lite jämntjockt efter ett tag. Men när han får till det är det är det helt enkelt lysande.

”I Stockholm” och ”Du gamla fria nord” tillhör de allra bästa låtarna och bjuder på samhällskritik av både det lilla och det stora.

Texten till ”I Stockholm” fångar kontrasterna mellan misären och det till synes ytliga liv som anses vara hippt. Winnerbäck växlar elegant mellan ytterligheterna från den stinkande pissoaren till den taskige recensenten som ”står och petar i nåt tilltugg och viftar med en ölbiljett och säger ’det här är rock’”.

Efter att ha lyssnat på låten står det klart att storstadens irrbloss inte längre förblindar Winnerbäck – om de någonsin gjort det. Effektivt och elegant visar han upp vad som döljer sig under den glättiga ytan: stress, ensamhet och en längtan efter att finna någon – förmodligen sig själv.

”Du gamla fria nord” är en vacker tolkning av Ani DiFrancos ”’tis of Thee” och visar upp Moder Sveas, mindre smickrande, baksida.

Med ”Kom” befäster Lars Winnerbäck sin position som en av Sveriges främsta textförfattare.

Och kom ihåg: han heter varken Stefan, Jakob, Ulf eller Staffan. Han heter Lars, eller snarare Lasse, Winnerbäck och står på egna ben och gör det bättre än alla de han jämförts med sedan debuten.