Den följer mig överallt. Jag känner mig ensam utan den. This is the beginning of a beautiful friendship. Klyscha? Det kan du ge dig på. Men det känns rätt. För det här är så otroligt bra.

Vissa som känner mig kanske skulle säga att jag inte kan vara objektiv vad det gäller Nine Inch Nails. Jag har väntat på den här skivan lite för länge för det. Mina förväntningar var uppskruvade så långt det går. Jag får utstå spott och spe för att om mina förväntningar inte infriats skulle jag inte sett det för att jag inte vill se det. Ni kan ju få tro det. Jag hoppas bara att det inte får er att bortse från den här skivan. Jag tycker synd om er i så fall.

I inledande ”Somewhat Damaged” sjunger Trent Reznor ”Flew too high and burnt the wing / Lost my faith in everything”. Det han beskriver är hans reaktion på den enorma uppmärksamhet han fick efter ”The Downward Spiral (Halo 9)”. Helt plötsligt var han den ”alternativa” rockens ledstjärna. Det var han som skulle rädda rocken. Istället satte han Nine Inch Nails på sparlåga. Diverse ”småprojekt” senare (producerandet av Marilyn Mansons genombrott ”Antichrist Superstar” bl a), satte han sig äntligen ner för att skriva uppföljaren till ”Downward Spiral”.

Efter två års arbete har nu produkten kommit. ”The Fragile” är en mastig best till skiva. Den klockar in på 107 minuter. Något som kanske kan tyckas jobbigt. Speciellt så som den är upplagd. Den första gången det blir tyst är efter 7 låtar på första disken. Det är inte alltid man har tid med nästan två timmars koncentrerat lyssnande. Till sin fördel har den då att delarna faktiskt står bra på egna ben, både om man delar in den i de två skivorna och i enstaka låtar.

Vad har hänt med musiken då? Det som inte förändrats är låtarnas uppbyggnad. Lager på lager av ljud och missljud. Som vanligt låter Reznor som om han inte har något emellan sig själv och micken han sjunger i. Ingenting som skyddar. Ingenting som stoppar. Närvaro skulle jag vilja beskriva känslan med. För övrigt är ”The Fragile” ett resultat av en väldigt digital och samtidigt väldigt analog inspelning. De tog in folk från baren mittemot Nothingstudion när de ville ha en hysterisk kvinnokör, en kör Reznor beskriver som den minst tonsäkra skara som någonsin spelats in på skiva. Trent & Co har tagit allt de kan hitta som de kan få ljud av, från traditionella instrument till prylar de slagit på. Alla ljud spelades sedan in digitalt och till det lades effekter från deras hårdvaruutrustning.

Låtarna då? Inledande ”Somewhat Damaged” är underbar, den krypande ”The Wretched” är låten jag räknar som den bästa på skivan, kommande singelsläppet ”We're in This Together” rockar skiten ur mig (jag kan dessutom tillägga att den låten innehåller allt det som Filters ”Title of Record” saknade), ”Into the Void” låter som tidiga Peter Gabriel, ”Where Is Everybody?” låter som den kommer från NINs debutskiva men med modernare kläder, ”I'm Looking Forward to Joining You, Finally” är vacker och lite sorgsen. Jag skulle kunna fortsätta hur länge som helst.

Jag måste också kommentera förpackningen. Designen är gjord av David Carson som tidigare bl a varit art director för den otroligt snygga tidningen Raygun. Valet av Carson känns så perfekt och så naturligt. Carsons expressionistiska grafiska design är som klippt och skuren för att göra Nine Inch Nails omslag. Hans design är inte så uppbruten och skitig som vanligt dock. Mjuka suddiga bilder i bakgrunden och förhållandevis ren typografi. Vackert.

Ibland kan skivan kännas väldigt obehaglig. Ljuden retar och letar sig in där jag inte vet om jag vill ha dem. Smutsiga ljud. Orena tankar. Den påverkar mig. Den känns som ett våldsamt angrepp på mina sinnen. Men samtidigt känns den trygg. Jag vet att Trent inte vill mig illa. Han mår bara dåligt. ”The Fragile” stärker mig. Får mig att känna. Får mig att tänka. I titellåten sjunger han ”I Won't Let You Fall Apart”. Tack. Jag litar på dig.