Det är lite grand som den berömda ketchup-effekten. Ni vet, man bankar på flaskan utan att det händer särskilt mycket och så helt plötsligt kommer all ketchup farande på en gång. Det är lite så det har varit med ställt med popmusiken. Det har inte hänt så mycket de senaste åren men nu har det på mindre än ett år dykt upp tre album som visat att det fortfarande går att göra spännande och nyskapande popmusik: Mercury Rev – ”Deserter's Songs”, Beta Band – ”The Beta Band” och senast Flaming Lips – ”The Soft Bulletin”.

Beta Band är från Storbritannien, de båda övriga från USA. Så det är kanske inte så konstigt att det är de andra två som ligger varandra närmast rent musikaliskt men likheterna är flera. Bägge banden har funnits länge, Mercury Rev i 10 år, Flaming Lips i närmare 15. De har experimenterat med olika musikstilar och ständigt sökt nya vägar för sitt musicerande samtidigt som de släppt ett ansenligt antal mer eller mindre bortglömda skivor. Men släktskapet går ännu djupare. Innan han bildade Mercury Rev var nämligen Jonathan Donahue gitarrist i Flaming Lips.

Om man har uppskattar Mercury Rev så kommer man att gilla ”The Soft Bulletin”. Skivan genomsyras av experimentell, vacker och symfonisk popmusik. Men trots experimenterandet är det fortfarande ett förvånansvärt lättillgängligt album. Det mesta flyter på i ett lungt och kontemplativt tempo och tillsammans bildar låtarna en mycket stark helhet. ”The Gash” är en hymn med stompigt komp och skruvade Queen-körer, ”Suddenly Everything Has Changed” är countrydoftande pop med dansbeat och ”Feeling Yourself Disintegrate” är den vackraste kärlekssång i marschtakt som skrivits. Singeln ”Race for the Price” är det enda lite snabbare spåret å andra sidan är den med både som spår 1 och 12 på skivan. Över allt det här svävar Wayne Coynes spröda, tunna röst som på ett ödsligt sätt ger liv åt de introverta och ofta existensialistiska texterna. I dessa avhandlas allt från mänsklighetens öde till Stålmannen till kärlek och saknad på bara ett par minuter.

En stor del i Flaming Lips sound har deras producent Dave Fridmann som i vanliga fall spelar i – just det, Mercury Rev. Skillnaden mellan dessa är att Flaming Lips i sitt låtskrivande mer lutar åt det brittiska och Beatles än vad Mercury Rev gör. Något jag hoppas kommer påverka skivförsäljningen åt det positiva hållet. För Flaming Lips har nämligen lyckats göra ett album som på ett briljant sätt kombinerar det känslofyllda och det experimentella till vacker popmusik.

Förresten så verkar Flaming Lips själva också vilja få en kommersiell framgång man har nämligen gått så långt att man låtit tre av låtarna på albumet mixas av Peter Mokran som innan mest jobbat med r'n'b artisterna Puff Daddy och R Kelly. Något som tack och lov inte hörs på skivan.