Årets… …bästa: Rookiescenen. …sämsta: Kylan. Tur jag hade understället med mig. …miss: Hatebreed. …överraskning: Cut City. …mat: Cajunkyckling med klyftpotatis och limesås. …dryck: Gentlemans Jack. …mest saknade: roliga metalnamn i de extremare subgenrerna. …märkligaste: Varför fanns det så lite mat runt Pampas i år? …ångest: Var tar alla pengar vägen egentligen? …önskan inför nästa år: […][...]

Den avslutande dagen av festivalen ägnades i princip uteslutande åt Rookiescenen. Jesaiah, The Bombettes och The Scams var inplanerade sedan tidigare och Mikael övertygade mig om att även se Cut City, något jag i efterhand är mycket glad över. Sammantaget blev det fyra bra spelningar, full pott helt enkelt. Jesaiah var första bandet ut och […][...]

Jens Bring Me the Fucking Riot… Man på Stora Dans var i ärlighetens namn ganska avslaget. Jag gillar Sävsjökillarnas simpla och dansanta rock ‘n’ roll, men något riktig geist visade bandet aldrig, tyvärr. Publiken verkar gilla vad de hör dock, för Stora Dans är ganska proppfull. Att jag sedan inte är bekant med det nya […][...]

Flogging Molly var först ut på min festival i år och det var precis så bra som jag hade förväntat mig. De är ett rutinerat liveband som vet hur man för sig och Pampas passar bandet mycket bättre än vad Atlantis gjorde. Och inramningen var närapå den bästa tänkbara. Sol, mycket folk, bra ljud och […][...]

Hultsfredsfestivalen närmar sig med stormsteg, den tionde i ordningen för min egen del, och jag har redan ett rosa armband på min högra handled. Jag befinner mig dock i lugnet än så länge, i lägenheten i Vetlanda, 45 minuters bilväg från Hultsfred. Åkte ner i dag och fixade armbandet, samt levererade ett tält och lite […][...]

Klyschan ett steg framåt och två steg bakåt passar verkligen in på veteranerna i Paradise Lost. Britterna ger nu ifrån sig sitt elfte album och det är bakåt i karriären de sneglat när de har skapat In Requiem. Liknande tendenser kunde skönjas redan på förra given, den självbetitlade skivan från 2005. Men nu är det […][...]

Det är slående vilken skillnad det är att möta Ozzy Osbourne i sin naturliga miljö snarare än i den fiktiva verklighet i vilken mannens, och resten av familjens, tillvaro kablats ut över världen via horribla TV-serien The Osbournes. Borta är den lallande fånen han åtminstone framställs som och i stället är det en fokuserad och […][...]

Det är bara att konstatera att heavy metal görs bäst av gubbar som var med när det begav sig. Se på Iron Maiden, se på Judas Priest och se på W.A.S.P. Kanske är det så att man måste ha varit med från början för att kunna göra det hela trovärdigt. De gamla banden, W.A.S.P inkluderade, […][...]

Immolation tillhör den skara band som jag aldrig har bemödat mig att kolla upp. Jag pratar om företrädesvis amerikanska death metal-band, som jag har fått för mig låter som just amerikansk death metal. Vid sidan av Immolation kan band som Incantation och Malevolent Creation även nämnas. Man kan säga att min fördom om Immolation besannades, […][...]

Få band har haft samma påverkan på mig som Neurosis. När Times of Grace damp ner som en bomb 1999 och sedan följdes upp av mästerliga A Sun That Never Sets intog de en plats i mitt hjärta. Och med Given to the Rising befäster de sin position. Frågan om vad som egentligen hände när […][...]