Den avslutande dagen av festivalen ägnades i princip uteslutande åt Rookiescenen. Jesaiah, The Bombettes och The Scams var inplanerade sedan tidigare och Mikael övertygade mig om att även se Cut City, något jag i efterhand är mycket glad över. Sammantaget blev det fyra bra spelningar, full pott helt enkelt.

Jesaiah var första bandet ut och det råder väl ingen tvekan om att bandet har lyssnat en hel del på Converge. Men vad kvittar väl det när det låter så bra som det gör. Energiskt, tajt, lagom komplext och bra tryck i ljudet. Stockholmarna var för mig helt obekanta innan Rookiesamplern dök upp, men gillar man hardcore av modernare snitt är Jesaiah namnet att hålla utkik efter framöver. En skiva fanns att köpa, men kontantbristen gjorde att jag blev utan, där och då.

Max i publiken

Två timmar och en bortvald Turbonegro-konsert senare var det så dags för Cut City. Har sett namnet tidigare, förmodligen på Mikaels blogg, men aldrig hört bandet. Tyckte det påminde en hel del om Audionom, fast inte lika monotont, eller varför inte Joy Division. Raka, pumpande trummor och en basgång som gav ett riktigt bra driv. Sångaren Max bjöd dessutom på sig själv och begav sig dessutom ut i den ganska fåhövdade publiken. Regnet hade vid det här laget börjat bli tätare och det la lite sorit på stämningen. Tur då att Cut City drev upp den igen, för det var riktigt svängigt.

Umeås The Bombettes var ytterligare ett band som jag fastnade för via Rookiesamplern. Deras medryckande punkrock satte sig direkt när jag hörde inledningen på The Thief och självaste Manic Street Preachers fick stryka på foten för The Bombettes, dock ett av de svårare valen på festivalen i år. The Bombettes var inte lika bra som låten utlovade, men inte heller dåliga på något sätt. Rakt, enkelt, effektivt. Tyvärr störde jag mig lite på att de envisades med att kolla ner på sina instrument hela tiden. Jag tror inte alls att det handlar om att de är dåliga på att spela, snarare är det väl ett uttryck av de strukturer som fortfarande finns kvar, där tjejer på scen inte riktigt får ta den plats de har lika stor rätt till som alla andra. Det finns mer att göra på den fronten, helt klart.

En sjua släppt på Zorch productions, med bakgrundssång av folk från The Accidents och The Pricks, medlemmar som bär skinnjackor, bakåtslickat hår och tatueringar. Det är mång faktorer som gör att man kan ringa in Växjöbandet The Scams. Men det som fick mig att fastna för dem var de oerhört Status Quo-doftande boogieriffen på Kiss Me (My Face is on Fire). Tyvärr stannade Statuskopplingarna där och i stället lät de mer som The Accidents. Bra ös, bra ljud och en riktigt svettig spelning, men ändå hade jag velat höra mer boogie än rockabillypunkös. Ett i-landspproblem, helt klart.

Kvällen, och festivalen, avslutades sedan med att jag såg första halvtimmen av Evanescence. Och det var faktiskt riktigt bra. Amy Lee och hennes röst stod så klart i centrum, men jag tycker hon har en bra pipa så det störde mig inte så mycket. De låtarna som jag hann höra lät riktigt bra också, rätt skönt efter en festival där ljudet varit allt annat än bra på de flesta spelningar, framför allt på Atlantis. Tyvärr envisas Evanescence att dränka låtarna i en massa orkestrala arrangemang, så även i går och det är lite synd. Men det är ju så de låter, så vad hade man kunnat förvänta sig.

I takt med att regnet tilltog lämnade jag Hultsfred bakom mig för tionde gången och det är med ganska blandade känslor. Det fanns mycket bra, men egentligen inget som var fantastiskt. Converge var väl undantaget, men i och med att de spelade där de gjorde blev det, tja, helt fel. Atlantisscenen är verkligen det sämsta som har hänt Hultsfredsfestivalen och jag hoppas att den inte får leva kvar särskilt länge. Det är dåligt ljud väldigt ofta och man ser dessutom väldigt dåligt på grund av alla stolparna som håller uppe tältet.

Det pratades om 23 000 besökare, men andra uppgifter gjorde gällande att det var inklusive funktionärer och ackrediterade. Vet inte vad som är rätt, men Rockparty har väl något att tänka på till nästa år. Drygt 1600 kronor är kanske ett lite väl mastigt biljettpris och i takt med att skolterminerna skjuts fram kan det kanske vara bra att resonera över festivalens tidsmässiga placering. Dessutom bör väl bokarna fundera över vilka grepp man ska ta till för att åter hitta guldkornen bland de mindre banden som platsar på Teater eller Stora Dans. Har svårt att tänka mig att något av banden som spelade där kommer dyka upp på Hawaii om några år, som exempelvis Sahara Hotnights, The Hives eller Oasis gjorde. Men jag kan ju ha fel.