Jag skulle välja åtta låtar till en spellista att spela inatt. Åtta låtar till ett dansgolv. Det var total ångest, och det har det varit i flera dagar, flera veckor nu. Det är ju jättekul att välja åtta låtar som man ska få dansa till. Men jag menar, ÅTTA låtar? Plötsligt är allt värdefullt, alltså […][...]

Ni har säkert inte undgått visslandet i Peter Bjorn And Johns singel ”Young Folks”. Och har ni inte det så har ni antagligen heller inte undgått att själv vissla med. Det skulle kanske till och med kunna vara en kommande pulverkaffereklam. Frågan är om gossen i blå kostym, likt innan brassarna börjar spela fotboll eller […][...]

Egentligen borde döden vara ständigt närvarande i våra liv och i vårt samhälle, för det är den ju. Den är något som närvarar i allas våra liv, som en del av cirkeln. Men istället lever vi i en kultur där man gör allt för att förneka dess existens, där gamla människor packas iväg för att […][...]

__________________________________________________ The Flaming Lips bränner av stora delar av sitt krut redan under den explosiva inledningen, där meddelanden blixtrar mot oss från scenen och badbollar kastas ut över publiken. Tyvärr var jag då upptagen med att leka fotograf och få bollarna i huvudet. Scenen är full med kostymerade tomtar och utomjordingar, konfetti och bollar fyller […][...]

Jag hade låtit denna skiva passera och fallit i glömska för ganska länge sedan. När det begav sig förstod jag det aldrig, men många släppte visst in David Pagmar i sina hjärtan. Kom in eller stå kvar, mig kvittade det. Men häromdagen sprang jag återigen in i singeln ”Highschool Drama” när mina hörlurar bjöd mig […][...]

Med en White Stripes-uppställning ständigt som grund har Quasi bjudit på skramlig indierock och neopsykadelica sedan 1993, Janet Weiss på trummor och Sam Coomes på sång, gitarr och piano. Men där Meg White med charmig naivitet slår på trummorna bankar Janet Weiss dess skinn utan att visa trummorna någon pardon. Men nog om trummorna. Någon […][...]

Idag kände jag livet komma tillbaka. Hoppet om att det kommer bli en vår även detta år tändes svagt inom mig då jag satt utomhus på en bänk med solstrålarna värmandes mina bleka soltörstande kinder. Det har funnits perioder under denna vinter då jag på riktigt trott att den aldrig någonsin skulle ta slut. Men […][...]

I nordöstra England, i skuggorna av The Futureheads och Maximo Park, har Field Music suttit och filat på sin debut. Och filat har de uppenbarligen gjort. Det är tydligt att de lagt ner en hel del arbete på att få rika och fylliga poparrangemang och taktfast komp. De har gjort det bra. ”Field Music” doftar […][...]

Jag tror faktiskt att det var första gången, då jag idag åt glass av märket Ben & Jerry's. Chokladglass med choklad. Och choklad och nötter. Och chokladtäckta nötter. De där jänkarna vet aldrig riktigt när de ska hejda sig, tänkte jag. Men så har jag aldrig varit så stor på choklad. Sen bestämde jag mig […][...]

Will Oldham, mannen med många alterego. Denna rastlösa människa har nu slagit sig samman med postrockarna i Tortoise, och tillsammans har de gjort sig en skiva med tio coverlåtar. Det är en brokig skara coverversioner de har samlat ihop. Brasilianskt latinosväng och country blandas med mer eller mindre obskyr indie. Från sjuttiotal till dagsfärskt. Bland […][...]