Jag tror faktiskt att det var första gången, då jag idag åt glass av märket Ben & Jerry's. Chokladglass med choklad. Och choklad och nötter. Och chokladtäckta nötter. De där jänkarna vet aldrig riktigt när de ska hejda sig, tänkte jag. Men så har jag aldrig varit så stor på choklad.

Sen bestämde jag mig för att den brittiska musiktidningen NME är lite som Ben & Jerry's. När de väl har bestämt sig för att gilla en artist, så finns det sällan tillstymmelse till ände på hur mycket de bestämmer sig för att gilla.

Arctic Monkeys lyckades dra på sig ett sällan skådat gillande från NME, med uppskruvade förväntningar och exploatering som följd. ”Whatever People Say I Am, That's What I'm Not” listades som tidernas femte bästa brittiska album, trots att skivan knappt hunnit nå affärerna. I samma ögonblick snappade skivan åt sig titeln som snabbast säljande brittiska debut någonsin. Och som jag förstod det menade NME för övrigt att Arctic Monkeys förtjänade den där femteplatsen, just eftersom de var på väg att slå försäljningsrekordet. Men jag kan knappast se att de skulle stoppa in de förra rekordhållarna, Popstarsbandet Hear'Say, på motsvarande placering på bästa-brittiska-album-någonsinlistan. Hur som helst går det helt enkelt inte att skriva denna recension utan att ta med ordet ”hype”, så nu är det gjort.

Själv trodde jag inte på detta ord i samband med detta band, och efter första genomlyssningen blev jag knappast tagen med storm. Det här kommer sannerligen inte rädda musikvärlden. Det låter väl snarare som det mesta i den här nya brittpopvågen av brittrock. Och självklart sopar skivan inte banan med band som Radiohead och Beatles.

Men ”Whatever People Say I Am, That's What I'm Not” slingrade sig trots allt runt mig som en klängväxt på ett par lyssningar. Som vanligt svag för skitiga britter. Och trots att stöddiga slynglar lätt kan te sig inbilska och helt enkelt irriterande fåniga (läs exempelvis Mando Diao), så har Arctic Monkeys det som krävs för att behålla sin värdighet i sitt slyngelskap, och göra det snyggt.

Skivan dryper av energi rakt igenom, och jag har ständigt svårt att låta bli att sjunga med och framför allt trumma. Till och med när jag sitter med mina hörlurar på tåget, men då håller jag mig i alla fall till att mima. Den här punkiga brittrocken går uppenbarligen hem hos mig. Och när det refereras till Shakespeare och finns diverse kulturella intertextualiteter blir jag nästan ännu svagare för det.

”I've seen him with girls of the night
and he told Roxanne to put on her red light”

Skivans titel är för övrigt hämtad ur filmen ”Saturday Night and Sunday Morning” från 1960 (efter boken med samma namn, av Alan Sillitoe), som handlar om en brittisk arg ung man med filosofin ”All I want is a good time. The rest is propaganda.”

Och även om det är propaganda som NME sysslar med, så är det säkert fortfarande så att Arctic Monkeys bara vill ha kul. Don't they all. För NME:s förra sensationsgullgosse Pete Doherty, som exploaterades senast, resulterade det roliga just i tolv månaders samhällstjänst. Det är väl bara att hålla tummarna för att Arctic Monkeys ska hålla fötterna på jorden, trots att NME tappar kontakten med verkligheten när de bestämmer sig för att någonting är bra. För det ska bli intressant att se om de får ur sig ett kämpigt uppföljaralbum om de klarar sig levande ur denna hype.