__________________________________________________

The Flaming Lips bränner av stora delar av sitt krut redan under den explosiva inledningen, där meddelanden blixtrar mot oss från scenen och badbollar kastas ut över publiken. Tyvärr var jag då upptagen med att leka fotograf och få bollarna i huvudet. Scenen är full med kostymerade tomtar och utomjordingar, konfetti och bollar fyller luften och Wayne Coyne är på lekhumör. Just som han brukar vara. För vi vet vad Flaming Lips har kapacitet att bjuda på, och det är precis vad de gör. Vi får exakt så mycket konfetti och låtsasblod som Cirkus orkar äta. De spelar alla sina hits, trots att de själva måste vara ganska mätta på ”She Don't Use Jelly” vid det här laget.

Flaming Lips är ett band som man gillar allt med, verkligen allt. Hela paketet är briljant. Och Wayne Coyne verkar så vettig att jag knappt vågar tro att han är på riktigt. Det allra bästa är att han lyckas kombinera detta fantastiskt vettiga med det galna, fantasifulla och avslappnat underbara som en konsert med Flaming Lips innebär. För jag har nog aldrig någonsin varit på en konsert där man mår så bra och får ta del av en så euforisk kalasstämning som på en Flaming Lipskonsert. Jag blev inte lika tagen som första gången jag såg dem, men en Flaming Lipskonsert är alltid en Flaming Lipskonsert. Och det är någonting helt makalöst.

Om du ska se en enda konsert, så skulle det mycket möjligen kunna vara en konsert med the Flaming Lips.
__________________________________________________