Jag läste att Bob Dylan uttalat sitt stöd för solidariskt finansierade välfärdssamhällen som Sverige i amerikansk radio. Det var inte särskilt oväntat att den gamle protestsångaren (ja lite i alla fall), gillar den svenska modellen. Det vore mer oväntat om Dylans ”Modern Times” skulle ge en arbetarrörelse och vänsterrörelse i motvind lite medvind.

För ”Modern Times” är inte särskilt politiskt angelägen. Mer fokus på musiken och känslan av mänsklighet. En enskild man mot den svekfulla kvinnan eller den förgängliga materialismen. Inte mer konkret än så.

Dessutom har Dylan gått och blivit garantipensionär. Och i ett modernt och progressivt land som Sverige innebär inte detta längre en trygg röst på socialdemokraterna. Kanske Kristdemokraterna eller något obskyrt särintresse som ivrigt predikar att två miljoner äldre diskrimineras i Sverige (och där Brynonlf Wendt är den naturlige ledaren) . Tempot är sävligt och en man är en man och en kvinna är en kvinna.

Men konstigt nog (trots mina paranoida mardrömmar om den borgerliga konspirationen) sveper ”Modern Times” in som en skön honky-tonk-smekning. För även om Dylan gillar ett långsamt tempo kommer han aldrig bli en garantipensionär med smak för populism. Dylan har med sitt turnéband skapat en skiva som hämtad ur ett amerikanskt 50-tal där rädslan för Sovjet gjorde all annan tankeverksamhet omöjlig.

Det är en skön blandning av blues, folk och country som är ”Modern Times” signum. Bob Dylan själv är sävligare och kraxigare än någonsin. Och trots att han började spela innan mina föräldrar föddes, så skjuter ”Modern Times” mig rakt i hjärtat. Det här borde inte tala till mig.

Vemodet. Vardagen. Nostalgin. Det enkla livet. Att lyssna på ”Workingman's Blues #2″ säger nog det bästa. Det går långsamt, och det går inte fortare av att längtansfullt titta mot horisonten.

Dylan gör fortfarande fantastiska låtar. Nu med ännu lugnare och eftertänksamt tempo. Skönt och rörande.