Neil Young är tjurigare än någonsin. Den gamle republikanen har visst vaknat till. Ronald Reagan var OK, men George W Bush har skitit i det blå skåpet. Nu är Neil Young är förbannad på kriget. Mördandet. Den påklistrade demokratimasken av latex. Förra året knåpade han ihop sin ”Living with war”. Rakt på sak. Inga omskrivningar. […][...]

Ibland blir musik liksom lite för musikhögskoelig (ja, det är ett nytt spännande ord). Inte nödvändigtvis för att musikern gått på musikhögskola. Utan för den inställsamma präktigheten. De märkliga blandningarna av alla möjliga musikstilar. Viljan att låta lite tuff men ändå perfekt. Fejkimprovisation och tron att allt är nyskapande i tradition. Mirva faller mitt i […][...]

Ungefär en månad efter att Asha Ali släppt sitt första sjävbetitlade album, så ser jag henne på en liten scen i Örebro. Arrangören presenterar henne nykolonialt: ”Mörk och exotisk”. Det smakar bittert, och jag sätter nästan ölen i halsen. Men sådant verkar inte bita på Asha Ali. Med en enorm utstrålning och karisma tar hon […][...]

Jo, jag har nog för stora förväntningar. För med en sådan diskografi som Foo Fighters ligger inne med borde en live-platta bli något i hästväg. Rent känslomässigt blir det säkert det. För jag minns ett 90-tal där budgetsanering var modeord och mina fänriksstjärnor fortfarande fyllde en funktion. Sedan dess har Foo Fighters följt mig. Nästan […][...]

För mig är Monica Zetterlund nästan del av ett kulturarv. Fast hon skulle själv aldrig ha önskat det, den där bruksarbetardottern från Värmland. Och förmodligen önskar jag det inte heller. Kulturarv är kanon. Kanon hämmar. ”Sista gången du var med” är två sena inspelningar med Monica Zetterlund. En spelning på Victoriateatern i Malmö och en […][...]

Du bör akta dig så att du inte ätit för mycket på julbordet och någon illvillig människa drar upp volymen på ”Vår jul” med Glenmark & Glenmark. Risken är överhängande att det dästa övergår i illamående. För det här är något av det värsta jag hört i julväg. Covers blandas med eget hopskrap i en […][...]

Några russin, lite glögg och kanske en pepparkaka. I bakgrunden Tony Bennets följsamma manliga röst. Utanför är det mörkt, men brasan ger ett behagligt sken. Tony Bennett fyller 80. Vad kan sitta bättre än att släppa en skiva med duetter med några av världens största artister. Och lagom till jul. För det här kommer passa […][...]

Jag vet inte vad jag ska tro. Hårdrockscountry blandat med Whitney Houston-ballader. Man kan bli förvirrad för mindre. Jill Johnson personifierar nog en sångerska med bra röst men årets uslaste låtmaterial. Fast hennes röst passar för det här. Och därmed inte mig. Undvik. Om du inte vill ha så där rivigt sockersöta låtar och alldeles […][...]

En skiva med fler bottnar. Fler klanger. Fler musikaliska inslag. Avskalat ointresse mot intresserad popfrihet. Nicola Sarcevic är tillbaka med sitt andra soloalbum, ”Roll roll and flee”. På pappret starkare och bättre. Och det är nog lika bra som debuten. Men inte bättre. Visst är det en mer spännande ljudbild med blås och doningar. Men […][...]

Se upp. Det här är inget vidare släpp. När Kelly Jones släppte ”Brave Heartache” så skrevs det lite här och där om en lovande debutant som kunde gå långt. Det gick hit. För ”Handle with Care” är som meningslös frireligiös pop en kväll på pingstkyrkans drogfria musikfestival. Ibland går skivan över i någon form av […][...]