Ge den en chans. Det var min tanke. För instinktivt kände jag mig tveksam till att Nikola Sarcevic skulle göra en lugn, melankolisk och romantisk skiva. Och ändå var jag en kille som faktiskt gillade ”Pennybridge Pioneers” avslutande låt ”The Ballad”. Vilket förvandlade mig lite till paria i bekantskapskretsen (jag hade vänner som sa: -”Att […][...]

Ibland skrattar jag åt mig själv. Ett sådant tillfälle brukar vara hur jag utan reservation kan sluka hyllmeter med musik som mest består av olyckliga amerikanska män med gitarr och boots. Claes Nilsson är väl en i raden av alla dessa män. Han säger själv att hans starka influenser är Ryan Adams, Shawn Mullins och […][...]

År 1934 höll kyrkoherde Albin Holm, Annedals församling i Göteborg, en predikan på Tacksägelsedagen. Holm hade varit mycket aktiv i arbetarfrågan under seklets första årtionden, och bland annat bildat fackföreningar, och han sa: ”Vi skall tacka Gud alltid – och i vårt arbete. Tacksägelsen ska vara som en doft, som stiger upp mot himlen och […][...]

Jag har fastnat i tidigt amerikanskt 1940-tal. Skitjobbigt, men så är det. Dessutom är det säkerligen inte politiskt korrekt. Det är ju bara ren och skär underhållning. Föreställ er ett USA som precis återhämtat sig från en depression. Den nya given ger resultat och återigen börjar pengarna flöda. Det är 1930-tal och orosmolnen är långt […][...]

Vi har hört det förut, och vi kommer säkerligen höra det igen. Blandningen som skränigt och nästan metalliskt förenar garagerock, punk och det sena 1960-talets fascination för gitarrhjältar och orglar. På senare tid återfödd i svenska band som The Hives eller Whyte seeds. Ibland lite tyngre och ibland lite mer populärmelodiöst. The Mahrajas är inga […][...]

Sedan The Frames släppte sin debut under ett ungt och knoppande 1990-tal har bandet år efter år fortsatt producera skivor. Ett band med tydliga irländska rötter, men som lätt slår Live på fingrarna och då och då släpper fram en slags hemmasnickrad emocore med folkliga inslag. Ett band som med ett sådär lagom champagnesocialistiskt vis […][...]

Jag är uppfostrad med att politisk musik antingen är punk eller så låter det rockigt som Björn Afzelius i sina svängigare former. Framförallt har jag på ett märkligt sätt fastnat i tanken om att det är män som skapar politisk musik av arbetarklassen för arbetarklassen. Tidens sångbok liksom. I min mognadsprocess som musikätare öppnades helt […][...]

Kanske slarvar de bort en hel skiva, kanske vill de inte att någon ska hitta svänget i låtarna? För precis när Billy Talent hittat några riff och några sköna melodislingor så börjar Benjamin Kowalewicz skriksjunga eller hans gormande bandvänner till kör att gurgla. För det här kunde verkligen ha varit något. Brittiskt. Argsint. Mörkt humör. […][...]

Snälla. Jag vill inte mer. Jo, så borde de flestas kommentar vara när de lyssnat på ”Splinter” med Offspring. Mer plågsam MTV-punk får ni leta efter. En 32 minuter lång orgie i trallpunk ansträngd till det yttersta. Att skivan dessutom inleds med någon form av fotbollskör får mina varningslampor att tändas. För Offspring är tillbaka. […][...]

Som en oformlig fågel Fenix återskapas svensk, eller skandinavisk, indiepop gång på gång. Just som du trodde att hårdrocken vältrat sig för evigt i vardagsrumsoffan. Just som du trodde att all ny musik i Sverige mer eller mindre fastnat i punkrocken och parkerat sig på ditt köksbord. Just som du förfärat funnit att alla byrålådor […][...]