Utan tvekan är Mark Lanegan en stor låtskrivare. Det dystra och mörka blir så där farligt vackert som det blir hos Peter Dolving och Tindersticks. För utan att analysera texterna sönder och samman så tar Mark Lanegan mig på en tur in i den där delen av magen där det finns klumpar. Den del av […][...]

Dirtbombs brukar slamra förbi min bakgård och lämna svarta gummispår på garageuppfarten. Med nya skivan ”Dangerous Magical Noise” vet jag inte ens om de orkar upp på uppfarten. Nog är det fortfarande rock med smuts som är kännemärket. Men kraften och dieseldoften lyser med sin frånvaro. Skruvad och slamrig rock. Hela tiden på gränsen till […][...]

Jag minns när min mormor, morfar och jag åkte på bluegrass-festival i Gränna. Jag kan inte ha varit mer än fem eller sex år första gången jag var där. Den intensitet och känsla de olika banden framförde låt efter låt på fick mig att fastna för den nordamerikanska folkmusik som utvecklats under 1800- och 1900-talen. […][...]

Brittiske musikern Billy Bragg, som är aktuell med samlingen ”Must I Paint You A Picture – The Essential Billy Bragg”, kommer till Sverige för att spela två spelningar i mars: 2.3 Göteborg – Trädgårn 4.3 Sthlm – Södra Teatern Källa: P3:s Musikjournalen[...]

Nio låtar och 30 minuter senare är jag såld. Kanske något långt för en EP, men gränslandet till ett album ligger alldeles lugnt framför Ted Leos fötter. Ett gränsland där han kan släppa fram sig själv. Ted Leo och hans band Pharmacists har sina rötter i 1980-talets USA. Ett USA där kalla kriget skärptes, krigsbudgeten, […][...]

Bengt Andersson hatar dig. Han hatar också din familj, din cykel, din kroppshållning och ditt yrke. En annan sak han hatar är precis allt i hela världen. Jag tror aldrig jag hört så mycket ilska, sadism, hån och hat på skiva eller någon annanstans heller för den delen. Egentligen är recensionen meningslös, det räcker med […][...]

Det kan göra väldigt ont att vara ärlig. Det är först när man släpper på fasaden, på den uppdämda fegheten, och säger precis hur det är som man plötsligt måste stå till svar för sig själv. Det finns inget att falla på, det är bara du som står där, ensam, naken och hoppas att omvärlden […][...]

Det finns nog inget band på jorden som betytt lika mycket för min musikaliska utveckling som kanadensiska Front Line Assembly. Som liten började jag min syntharbana lite mjukt med Howard Jones och Alphaville, för att sedan gå vidare till Depeche Mode, Erasure och Pet Shop Boys. Så förblev det några år tills jag började höra […][...]

När det närmade sig festivalsommar på Musikbyrån, där jag tills alldeles nyssens arbetade, då åkte Creedencebandet fram. Det var det enda kassettband som fanns på redaktionen (inköpt på Statoil i Järna för 19,90) och den inhyrda minibussen, samma varje år, kunde bara matas med just kassettband. En del på redaktionen njöt lite i smyg, andra […][...]

Hade tänkt skriva en recension av Alan Jacksons nya skiva ”Drive” och förklara varför jag tycker att det är viktigare att vara ödmjuk och ärlig än att ha massa bra saker att säga, hade även tänkt skriva om en skiva med Dolly Parton som heter ”Golden Streets of Glory” och prata om hur fint det […][...]