År 1934 höll kyrkoherde Albin Holm, Annedals församling i Göteborg, en predikan på Tacksägelsedagen. Holm hade varit mycket aktiv i arbetarfrågan under seklets första årtionden, och bland annat bildat fackföreningar, och han sa:

”Vi skall tacka Gud alltid – och i vårt arbete. Tacksägelsen ska vara som en doft, som stiger upp mot himlen och blandar sig med änglarnas lovsång. Så kände jag en gammal man i min förra församling, Svalöv i Skåne. Han hade ett mycket enkelt arbete. På den tiden hade man inte sådana sanitära förhållanden som nu – med WC och sånt. Denne gamle man hade i uppdrag att tömma i prästgården och köra ut det på åkrarna. Folk som mötte honom rynkade på näsan och sa: Hur kan du ha ett sånt arbete? Det luktar ju så illa. –Den gamle mannen svarade: Jag gör detta med hjärtats tacksägelse till Gud, för jag tänker på den stora nytta som det göt på åkrarna. –Folket som mötte den gamle mannen kände en frän lukt. Men Gud i himlen kände en söt lukt, som steg upp med tacksägelsen och blandade sig med änglars lovsång.”

Det är där jag fångas upp av Sufjan Stevens. Fångas och fastnar i lågmälda körer av människor, som likt änglar framför små berättelser ur livet.

Jag är inte troende. Det är Sufjan Stevens. Ändå förstår jag känslan och viljan. Känslan och viljan att tillhöra något större. Något med kraft att ge förtröstan. Något som förstår, och som du kan känna stor tacksamhet mot. Som den gamle mannen i Svalöv och hans idoga arbete. Vilken Gud och varför handlar ”Seven Swans” ytligt om.

Inte yvigt kristet som de mer sektliknande rörelserna som med framgångteologi frälser, botar och gör dig rik. Och inte eldkastande tvångsmässigt religiöst agerande som leder till krig eller till terror. Utan vardagsnära och varmt glödande. Det är stora hjärtan som intresserar Stevens, inte stora plånböcker eller stora arméer.

Där mitt i den där glöden som värmer och skapar trygghet hittar vi ”Seven Swans”. Ett album med låtar som blev över. För även om Stevens lovat att ha ska ge ut 50 album, ett för varje stat i USA, så har löftet redan brutits efter den första skivan ” Greetings from Michigan–the great lake state” (för övrigt har Stevens nu sagt att varje stat inte behöver en helt egen skiva). Fast han kan ju så klart ta en stat lite då och då.

För lyckligtvis nog föll andan på och denna samling melodier blev till en skiva. Med gitarr, banjo, piano och orgel kan alldeles fantastisk musik skapas. Och även om Sufjan Stevens inte är en perfekt sångare så faller hans röst på plats som en pusselbit ihop med de mjuka körer som återfinns i nästan varje låt.

I tolv melodier får vi följa Stevens och hans personliga betraktelser runt tron. Tron på att vardagen kan vara bättre och att rädslan för döden kan övervinnas. Ibland i en mer hemlighetsfull ton, ibland rakt på när vi som lyssnare möter både djävulen och Abraham.

Och visst är inte Sufjan unik. Alla som lyssnat till honom kan droppa hur många namn som helst: Jim O'Rourkes, 16 Horsepower eller de intressanta melodier Belle and Sebastian gjorde till filmen ”Storytelling”. Faktum är dessutom att jag får samma vibrationer av Seven Swans som när jag under 90-talet lyssnade som mest intensivt på Paus och Cobolt.

Och fastän Stevens känns som en sång av tacksägelse vänder den sig ändå till de vanliga människorna. Det är nog det han ändå vill beskriva och förklara: relationen mellan människor, även om skivan handlar om tron. Men precis som för Albin Holm är det väl det tron kanske skulle handla lite mer om. Eller hur?