Det är väl inte direkt så att han överraskar den gamle afrobeatmästaren. När han nu släpper ännu ett album i eget namn känns det mesta tryggt, bekant och fint. Han bäddar in mig och tar mig till Afrika med sina karakteristiskt mjuka träffar på trumskinnen. Tony Allen bestämmer tempot, jag kan bara följa med och […][...]

Jag har satt ihop en liten spellista i Spotify med hiphop och soul jag gillat i år. Någon låt är äldre, men det mesta kan stämplas med 2009. En del ja hade velat få med finns inte representerat eftersom Spotify inte har det. Främst handlar det om låtar jag hittat på mixtapes (yU, Diamond District, […][...]

Att Gilles Peterson redan hunnit spela Favorite Flava i sin radioshow känns inte direkt som någon överraskning. Det här är musik som känns som klippt och skuren för Petersons publik. Det börjar så försiktigt. Ett tjutande elektroniskt missljud som sakta växer sig starkare. Sen ramlar ett par trummor in från ovan med tydlig hiphopkänsla, de […][...]

Det är alltid lite extra svårt att närma sig album som släpps efter artistens död. Det har jag konstaterat förut. Jay Stay Paid är det tredje albumet fråb J Dilla sen han gick bort i sviterna av lupus 2006. Den här gången är det Pete Rock som med mamma Maureen Yanceys välsignelse satt ihop 28 […][...]

Jag var nog inte den enda som undrade var Tiombe Lockhart höll hus när PPP släppte sitt nya album. Det visade sig efter lite forskning att hon fanns i en ny grupp som kallar sig Cubic Zirconia. De har lämnat några få smakprov redan, men nu finns en färdig och fin video till låten Fuck […][...]

Det börjar verkligen dra ihop sig. Knappt tre veckor kvar till Arvikafestivalen. Som vanligt finns det gott om musik jag aldrig lyssnat på i startfältet (det är bara en av anledningarna att åka). Så jag slängde ihop en lista med en låt vardera från alla artister som börjar på A (eftersom Arvika börjar och sluta […][...]

Det är inte förrän under tredje eller fjärde gången jag lyssnar igenom Loss 4 Wordz som jag kommer ihåg att Scratch gör sina beats med munnen. Stört. Och ett bevis för att det inte låter alls så endimensionellt som man skulle kunna tro. Den forne The Roots-medlemmens andra soloskiva är en fin uppvisning i neosoulsken, […][...]

Det är svårt att låta bli att jämföra Christina Gustafsson med systern Rigmor. Båda sjunger trots allt jazz. Rigmor den mer väletablerade, Christina har nått till andra album. Så jag gör väl jämförelsen då. Rigmor har en röst som är mer klassiskt jazz: lite friare och dansant klar, men också snällare. Christina lutar mer åt […][...]

Det är möjligt att en liveupptagning med en artist som firar 20 år i spelet inte är rätt ställe att börja. Å andra sidan varför inte? Även om jag inte kan berätta hur materialet skiljer sig från eventuella tidigare studioinspelningar har jag en lyssnarupplevelse att dela med mig av. The Show spelades in på Teater […][...]

Det är ingen nyhet längre, men fortfarande lika svårt att förstå. Lennart Persson är död. Den genomgoda musikjournalistikens förkämpe finns inte bland oss längre. Jag kände aldrig Persson även om jag flera gånger såg honom i Malmö och någon gång kanske till och med växlade några ord med honom inne på Musik & Konst. Jag […][...]