Jag skulle kunna skriva en mindre avhandling här bara om mitt förhållande till Larry Heard. Superlativen skulle hamna i överdriven majoritet. Så ni vet förutsättningarna. Från ”Donnie” och ”Can You Feel It”, över The It och ”Introduction”, via ett utforskande nittiotal till ett tvåtusental av återblickande och förfinande har Larry gång på gång skämt bort […][...]

Här skulle egentligen funnits ett långt stycke där jag beklagade mig över att två av de skivor jag hoppades mest på i år resulterade i två stora besvikelser. Den ena var Rubikons Wonderland, världens bästa Tiff Laceys delprojekt. Den andra var Tracey Thorns Out of the Woods. När jag tidigare i år hörde It’s All […][...]

Det finns förmodligen inte mycket mer att skriva eller säga om Nina Simone än det som redan producerats. Det kommer trots det säkerligen att skrivas nästan lika mycket till. Nina Simone är ingen man musikaliskt ger sig på hur som helst. Oavsett om det sedan handlar om låtar hon själv skrivit eller sådana hon satt […][...]

Discopop, gangstarap och rock. De tre stora i senaste Hultsfredssläppet spretar iväg åt rätt olika håll. Lägg dessutom till nykomlingen Uffie, med sin elektroniska dansnåntingmusik och det börjar bli om inte något för alla som Rockparty själva konstaterar, så åtminstone en bra bit på väg. Övriga nya namn i senaste släppet till årets festival är: […][...]

Bertine Zetlitz slog ner som en mindre bomb i mitt liv när ”Girl Like You” började snurra hyfsat intensivt på någon av musikkanalerna 2003, när jag fortfarande tittade rätt mycket på ZTV och MTV. Förutom att Bertine såg ungefär hur cool ut som helst, och hade ett väldigt snyggt namn, så var videon väldigt snygg. […][...]

När Robert Valsingers debut i eget namn landade 2004 tog det mig rätt mycket på sängen. Inte vad jag väntat mig av en av medlemmarna i hiphop-gruppen Stacs of Stamina. Rätt långt ifrån, till och med. Där hiphopen allt som oftast sällan beger sig till utom synhåll från asfalt och betong var ”Robert Valsinger” granne […][...]

Nästan alla artister som någon gång gjort en låt som mejslat ut en framträdande plats i musikhistorien för en lång tid framöver har något slags signum. Något som direkt gör att man vet vilken låt eller artist det handlar om – på bara några sekunder. Chic behöver två. ”1,2, aaawwwwww… freak out!” När Chic gav […][...]

När Kylie Minogue annonserade att hon skulle fortsätta sin Greatest Hits-turné efter cancerbehandlingsavbrottet sålde biljetterna till de två första Wembley-spelningarna i början av januari 2007 slut på sex minuter. Det ledde till att två London-spelningar till stoppades in. Sedan ytterligare två. Det blev ett tjugotal konserter till i Storbritannien. Alla slutsålda. Det räcker egentligen så. […][...]

You and me got a good thing goin' on You and me got a foundation so strong Välkommen till en värld av överklockade smattertrummor och mullrande halvfartsbas. Bomullsstoppad med de vemodigaste och blåaste röster och samplingar. Drömfebriga scenografier. Industrikyliga landskap. Sunrise. Sunset. Om och om och om och om igen. If you don't hurt me […][...]

Kort efter det att budskapet om att James Brown gått bort nådde oss startades en tråd i forumet som kastade ut frågan om huruvida Brown var den störste musikanten i modern tid. Självklart var meningarna delade, men det intressanta var den riktning diskussionen kom att ta. Från ursprungsfrågan över vilka andra artister som skulle kunna […][...]