Egentligen skulle den här recensionen ha handlat om Manuel Turs album 0201. Hela albumet. Ett album fyllt av snyggt sval house avsedd för cocktailhäng på vattenlägesuteserveringar ljumma sommarkvällar snarare än för svettigt pulserande och coloramaljusdränkta dansgolv. Någonstans där fanns väl problemet. Skrapet på ytan avslöjade att det under den snygga ytan inte fanns särskilt mycket […][...]

Jag gillar album. Som koncept och fenomen. Jag gillar helheten. Jag gillar omslaget och konvolutet. Jag gillar paraplyfunktionen. Just därför sörjer jag albumets frånfälle. Eller åtminstone början på albumets frånfälle. På många sätt är det här förstås ett alldeles galet resonemang. Ett resonemang som dessutom mest är färgat av nostalgiska promenader i minnenas korridorer där […][...]

När Gui Boratto 2007 släppte sitt Chromophobia-album var jag inte överdrivet imponerad. Lite för enahanda. Lite för minimalistiskt. Det tog sitt tag för Chromophobia att öppna sig för mig. Men till slut blommade musiken i sina många lager ut och de många nyanserna fick tid att hitta sina platser i mitt musiklyssnande. Mycket tack vare […][...]

Inför BLACKsummers’night lyssnade jag igenom Maxwells andra album Embrya för första gången på alldeles för lång tid. Efter en första genomlyssning konstaterade jag att den fortfarande håller. Efter den andra mindes jag varför jag så många gånger hållit albumet som ett av nittiotalets allra främsta. Inte bara i soulfacket, utan överhuvudtaget. Embrya beskylls rätt ofta […][...]

Rolling Stones på discohumör möter pastellskränig åttiotalspostpunk. Ungefär där har du franska Rinôçérôses senaste album. Som så många av sina landsmän de senaste åren har Rinôçérôse en förkärlek för den rockigare sidan av åttiotalets popdansmaskin. Det innebär att Futurinó, precis som gruppens tidigare album, både lider av ojämnhet och en slagsida åt rockhållet. Att Mark […][...]

För ett tag sedan såg jag en bil i Stockholm som körde omkring med en text på sidan, en text ungefär med innebörden att rädda miljön kommer att ta fart på riktigt först när kapitalismen går in och tar tag i saker och ting. Det måste gå att tjäna pengar på världsförbättrandet. Kapitalism är förstås […][...]

Om genren ”poptrance”, ordet poptrance eller bara tanken på något av dem ger dig panikångest har jag just gjort dig en tjänst. Du kan sluta läsa här och istället göra något mer produktivt. Nu blir det nämligen poptrance. Tre timmar poptrance tätt ihoptryckt på två silverfärgade skivor. Alternativt tre timmar poptrance som döljer sig mellan […][...]

Det är två saker som jag tänker på när jag lyssnar på Tiga Sontags album. Den ena är att det här är ett av de tillfällen då jag faktiskt önskar att jag hade läst lite intervjuer med artister om albumet (okej, det skulle jag väl fortfarande kunna göra innan jag skriver färdigt den här recensionen, […][...]

Det finns en aspekt kring hela diskussionen om skivbranschen och ekonomin i den. En aspekt som inte handlar om vare sig pseudoflummiga argument om att musik innerst inne hatar sina upphovsmän och vill sprida sig själv till allt och alla helt gratis eller uppskruvade antipiratargument om att varje olagligt nedladdad låt leder till våldtäkter, sexhandel […][...]

Det fanns två anledningar till att jag snudd på hoppade högt när jag hörde talas om Drop: 1. No Matter What 2. Hospital Records. När jag nyligen listade ett gäng skitbra låtar från 2007, såhär 2009, var det i flera fall bokstavligen talat ett par år sedan jag hörde några av låtarna. I några av […][...]