dagensskiva.com

48 timmar

Text

Michael och musiken

Michael och musik

För ett tag sedan såg jag en bil i Stockholm som körde omkring med en text på sidan, en text ungefär med innebörden att rädda miljön kommer att ta fart på riktigt först när kapitalismen går in och tar tag i saker och ting. Det måste gå att tjäna pengar på världsförbättrandet.

Kapitalism är förstås ett skällsord i det här sammanhanget. Inte bara när det gäller miljön. Kampen för en bättre tillvaro är i mångas ögon en kamp mot storfinanserna. Egoismen. Men samtidigt är det svårt att bortse från att pengarna även här är en av de viktigaste bundsförvanterna.

Michael Jackson var inte den första svarta artisten på MTV. Men de som kommit före honom hade aldrig fått någon större rotation. Allt det förändrades med Billie Jean. Helt plötsligt strömmade musik skapad av en svart artist rakt in i det vita medelklassamerikas teveapparater, ett vitt medelklassamerika som sedan, på ett sätt som aldrig kommer att överträffas, öppnade sina skivköparplånböcker.

Michael Jackson kommer aldrig klassas som en av de stora politiska krafterna inom popmusiken. Därigenom kommer han heller aldrig få riktigt lika mycket erkännande som många andra av 1900-talets stora musiksskapare. Politik vinner som bekant alltid över kärlek. När Michael skrev We Are the World tillsammans med Lionel Richie var det närmaste han kom – en låt som ironiskt nog mest kom att bli hånad och bespottad. Att sitta ner, hålla händer och önska att vi kunde bli kompisar allihop är ju egentligen kärlek. Möjligen politik light.

Samtidigt var det just det ofarliga som blev Michaels styrka. När han klev runt på de neonlysande Billie Jean-rutorna slog han upp ett stort hål i den svartvita barriär som idag musikmässigt knappt längre finns. Precis som med Moonwalken var han inte först, men han nådde ut till oerhört många fler än de flesta som försökt före honom. Inte minst eftersom han använde sig av tevemediets förhållandevis nyfödda fenomen musikvideon.

Men egentligen började Michaels förhållande till båda dessa delar, musik som politiskt kraft och musikvideon som en förlängning av musikskapandet, långt tidigare. Tillsammans med The Jacksons skapade Michael banbrytande musikvideor innan såväl Billie Jean och MTV, exempelvis till Blame It on the Boogie och Can You Feel It. Men om vi vill kan vi vrida tillbaka klockan ytterligare – till de första åren för The Jackson 5. När kvintetten välkomnades in i Motown-familjen, i början under Diana Ross vingar, var den klassiska Motown-eran på upphällning. Två år senare skulle Marvin Gaye släppa sitt What’s Going On-album och musikfabrikens löpande band började smulas sönder i kanterna. Men trots det hann Jackson-barnen ta del av en av de viktigaste lärdomarna för många Motown-artister.

Helheten.

Artisterna i Motown-stallet tränades med minutiös precision. Inget lämnades åt slumpen. Inte bara röstskolning och klädval – utan även skolgång i uppförande och charm. Musiken kunde bara ta dig så långt upp på den kommersiella stegen. Resten handlade om att kunna spela marknaden. Tidningarna. Teveframträdandena. Mellansnacket. Och inte minst koreografin på scen. Dansandet och leendena som del i framförandet.

När Michael som soloartist – och senare även lillasyster Janet – under åttiotalet gjorde sina storslagna musikvideor, mer kortfilmer än musikreklamfilmer, och sina milimeterprecisist koreograferade danssekvenser var på många sätt ett arv sprunget ur Berry Gordys vision.

Och just tiden vid Motown gjorde att Michael, precis som han själv skulle komma att göra, kom att vara omedveten del i något betydligt större än han själv eller The Jackson 5. Berry Gordy hade i grund och botten en ganska enkel filosofi för sitt Motown. Money, that’s what I want. För att nå de stora pengarna krävdes en produkt som kunde tilltala den riktigt kapitalstarka målgruppen. USA:s vita medelklass. Framförallt de yngre. Vill man vara cynisk kan man därför konstatera att Berrys filosofi att spela artister och producenter mot varandra för att få fram den kommersiellt mest framgångsrika produkten – tillsammans med kurserna hur Motown-artisterna skulle bete sig och prata – helt enkelt handlade om att tvätta bort så mycket av färgen som möjligt. Att göra musiken så vit som möjligt. Att göra artisterna så vita som möjligt.

Vill man däremot se på det med blidare ögon kan man konstatera att det helt enkelt handlade om att göra musik som saknade färg. Musik där tre minuters samlande kring en knäckande melodi och en omöjligt klistrig refräng, oftast om pojkars förhållanden till flickor, seglade långt över lagstiftningar och uppdelade bussar. På samma sätt kom sedan discon att följa på i samma tradition. En musik skapad och populariserad av minoriteter inom musikvärlden – bögar, svarta och kvinnor – på sina egna villkor. När såväl discodansgolven som Motowndansgolven fylldes av människor spelade det ingen roll att budskapet var något så simpelt som kärlek – dansandet var en politisk handling som flyttade fram positionerna för främst kampen för svartas och homosexuellas rättigheter. När Bee Gees sedan definitivt fick discon att explodera hette det att de vita nu hoppat på tåget och lagt beslag på musiken. På många sätt sant, men samtidigt hade det som en gång satte snöbollen i rullning hunnit för långt för att kunna stoppas. Mitt i stormens öga fanns den perfekta låten, basgången, refrängen, riffet.

Jakten på den perfekta poplåten fortsatte att driva Michael. När han sedan fick Quincy Jones vid sin sida för den sista handpåläggningen skapades ett sound som spred sig över världen. Men samtidigt kom den omöjliga stjärnstatusen också att ta ut sin rätt. En stulen barndom kom tillbaka och spökade. Identitetskluvenheten kring det svarta och det vita fick aldrig möjlighet att riktigt redas ut.

Hur mycket Michael har betytt för popmusiken kan diskuteras hur länge som helst. Likaså kan man vrida och vända på all den skandalrapportering som följde honom under de sista decennierna av hans liv. Det som däremot inte går att bortse från är att när en enskild människas död toppar nyhetsrapporteringen över en hel värld, då är det inte längre bara en enskild människa som har dött. Då är det en ikon och ett fenomen som tagit ner skylten.

Vad man än må tycka om Michael Jackson eller hans musik.

Ola Andersson

Publicerad: 2009-06-30 16:26 / Uppdaterad: 2009-06-30 17:19

Kategori: Krönika

6 kommentarer

Inte en kommentar om hans påstådda brott? Som katten runt heta gröten?

Primal Oregistrerad 2009-06-30 19:26
 

Hade du (Primal) förväntat dig att få läsa något angående trötta pedofilianklagelser i en artikel vars titel är ”Michael och musiken”? Ditt jävla fanskap, är så jävla trött på svin som du. Hoppas du dör (inget hot, en simpel önskan från min sida).
Tack för texten Ola, lika bra som alltid.

Niklas Oregistrerad 2009-06-30 20:55
 

Skärp dig!! Även i Miami är han den störste?? Men vi vågar tala om problemen här?? Du kan ju blunda och lyssna på Gary Glitter, det verkar inte spela någon roll för dig??

Primal Oregistrerad 2009-06-30 21:02
 

Inledningen haltar ordentligt. Exakt vad är det som gör att ”pengarna är en av de viktigaste bundsförvanterna”? Det finns inget som tyder på att kapitalism är bra för miljön.
Det är en helt annan sak att kapitalismen inte behöver stå i motsättning till exempelvis antirasism eller feminism. Kapitalismen bygger på kortsiktig vinstmaximering, inte på långsiktig planering. Det blir svårt att lösa miljöproblem genom kortsiktighet.

Någon Någonsson Oregistrerad 2009-07-01 06:53
 

Någon: Socialist? Det måste finnas bättre sajter att hänga på för politiker-wanna be’s.
Intressant text Ola!

Sam Body Oregistrerad 2009-07-01 09:05
 

Sam: Att vara icke-socialist är också ett politiskt ställningstagande. När Dagens Skiva publicerar en politisk text måste det vara tillåtet att diskutera den ur en politiskt synvinkel.

Någon Någonsson Oregistrerad 2009-07-03 13:49
 
Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Inloggning

Registrera dig