La da dee. La da da. Det finns de där låtarna som inte bara dansar en sommar utan som sätter tonen för ett decennium. 1991 gick det att älska eller hata Crystal Waters och hennes svajiga sång, men för den som hade något minsta intresse av musik gick det knappt att undgå Gypsy Woman (She’s […][...]

I år är det nästan 25 år sedan Kevin Saunderson blev tipsad om Paris Grey som lämplig röst till musik han satt och skapade. Då visste nog ingen av dem riktigt vad de skulle ställa till med. Kevin Saunderson var en av de tre som gav världen technon. De andra två var Derrick May och […][...]

We are the music makers We’re the techno innovators We are the real thing Med tanke på att Kevin Saunderson var en av de tre som kom att skapa technogenren och som sedan tillsammans med Paris Grey använde Inner City för att sprida technogospeln över hela världen är det förstås ett självklart konstaterande. Samtidigt är […][...]

We have so little time To show that we are brothers We have so little time To prove that we are friends We need a land of love Not full of hate, my sister We need to be together Whenever comes the end We need a little unity Unity, sista spåret på Inner Citys andra […][...]

Det är i hi-haten det ligger. Den tydligaste skillnaden. Den väsande och den hamrande hi-haten. Eller om man så vill: skillnaden mellan The Windy City och The Motor City. Det var ju i de här städerna som den moderna dansmusiken föddes. New Yorks disco uppdaterad till ett nytt årtionde. Chicagos house. Detroits techno. En världsomspännande […][...]

För sisådär tio år sedan satt jag och diskuterade musik med en kollega. Vi var båda musikintresserade och vi hade samma arbetsuppgifter, vi var båda textmänniskor. När jag sa att texter inte betyder något för mig konstaterade hon förvånat: ”du är i fel bransch”. Jag minns inte vad jag svarade, men förmodligen något i stil […][...]

Att Form in Void från Sasu Ripattis femte fullängdare som Luomo börjar precis som Telex semiklassiska Moskow Diskow är inte så lite överraskande. Men samtidigt alldeles självklart. Det tar ungefär en halv minut innan man börjar misstänka att saker och ting nog inte kommer att bli som man förväntar sig i Luomo-land. En fordrande och […][...]

När jag lyssnar igenom Yours & Mine tänker jag på saker som Inner City Big Fun och Larry Heards Can You Feel It. Ibland också Derrick May och Juan Atkins. Lägg till stadigt fyrkantiga beat, knorrande acid-wannabeslingor, väsande hi-hatar och analoga syntmattor och tja, vi skriver siffror som landar på den andra sidan 1990. Saker […][...]

14 400 stygn. Jag kan inte låta bli att tycka att det är något värmande med artister som fortfarande lägger manken till i skapandet av skivomslag i dessa digitala tidevarv. Kanske just därför. Men så finns det förstås ambitionsnivåer och ambitionsnivåer. När det blev dags för Jenn Mierau att knåpa ihop sitt första album blev […][...]

When we got to the top of the hill We saw Rome burning I just let you walk away I’ve never forgiven myself I saw you on the steps in Paris You were with someone else Couldn’t you see it should’ve been me I just walked on by Två älskande som famlar genom historien. Snuddande […][...]