The Horrors har kommit långt sedan 2007 års debut Strange House. Vid den tidpunkten tycktes Southend-bandet närmast inkarnationen av pose i form av nihilistiskt skrän med större fokus på frisyrer och stuprör än på musiken. Personligen fann jag dem tämligen outhärdliga. The Horrors’ raison d’etre kändes mest som att få tag i pengar till hårspray. […][...]

Uppenbarligen; tar man sitt namn från Fat Bob, så får man mer eller mindre skylla sig själv. Inte för att man nödvändigtvis jämför sig, utan för att man målar in sig i ett hörn. Med textreferenser om att hoppa (på) tåg gör man det ännu mer. Det skulle kunna vara ganska kört för The Exploding […][...]

De första genomlyssningarna av Native To var en väldigt festlig historia. Kanske hade Kitsuné brutit lite av sin förlorarsträcka? Sedan ganska långt tillbaka känns den franska etiketten mest som, tja, en katt som kräks upp sina egna hårbollar. Same ol’, same ol’. Samma spasmodiska indie med anspråk på att fusionera sig med allt som är […][...]

Det var väl föga troligt att Junior Boys skulle komma med något radikalt på detta sitt fjärde album. Redan på Begone Dull Care började Jeremy Greenspan och Matt Didemus trampa vatten i sin lågtempererade, dimbleka electronica. på It’s All True fortsätter linjen att dras i samma riktning och utan att vinklas. Även om den sedan […][...]

Young Blood var såhär i efterhand en av 2010 års bästa popsinglar. Ytterst simpel, löjligt effektiv. På Passive Me, Aggressive You sticker den ut som en öm tå. Det skulle vara lögn att säga att resten av nyazeeländarnas debutalbum är något helt annat, men samtidigt kan vi lika gärna på en gång slå fast att […][...]

Tom Vek har ett unikt sätt med rytmer. Åtminstone hade han det i allra högsta grad när We Have Sound släpptes för sisådär sex år sedan. Då krafsade sig folk i huvudet och undrade var i hela världen Vek funnit inspiration till sådana skruvade kompositioner. Visst är det också möjligt att Vek banade väg för […][...]

Foto: Eric Pamies/Primavera Sound Två dagar efter hemkomst börjar jag så småningom återhämta mig efter Primavera. Festivaler tär alltid på krafterna, men i det här fallet är det som tur är frågan om en tillfredsställd trötthet. Det förvånar inte alls att Primavera Sound i år återigen slagit publikrekord. I runda slängar 140 000 besökare, 276 […][...]

Foto: Susana Lopez Blanco/Primavera Sound Dagar som den här lördagen saknar man inte de svenska festivalernas lera och snålblåst någonstans. Primavera Sound är inrymt på Parc del Forum, direkt vid vattnet, och det är sannerligen svårslaget att under tidig eftermiddag i svag havsbris ligga i en solstol, med band som spelar 20 meter bort. Två […][...]

Foto: Damia Bosch/Primavera Sound Fredagens Primavera blev en enda lång kräftgång, om man ska jämföra vad som tänkt ses och vad som faktiskt sågs. Sågs gjorde det visserligen, men från det planerade schemat var det bara Twin Shadow som faktiskt gick i mål. Kvällens stora fadäs var ett icke utannonserat tidigareläggande av spelningarna på Llevant, […][...]

Foto: Dani Canto/Primavera Sound Som vanligt på PS så missar man mer än hälften man tänkt se. Men ibland hittar man också en del överraskningar. Som Baths, tänkt som ett stopp på vägen, men Will Wiesenfelds upphackade rytmer fångar uppmärksamheten, speciellt efter en lång kväll av mycket gitarr. På skiva gränsar Will Wiesenfeld ibland till […][...]