Tom Vek har ett unikt sätt med rytmer. Åtminstone hade han det i allra högsta grad när We Have Sound släpptes för sisådär sex år sedan. Då krafsade sig folk i huvudet och undrade var i hela världen Vek funnit inspiration till sådana skruvade kompositioner. Visst är det också möjligt att Vek banade väg för en slags muppvåg i brittindie, men samtidigt var han aldrig lika glansig eller lättillgänglig som de som kom efter honom. Med en böjelse för slafsiga beats och en röst som ärligt talat bara hans egen mor kan älska, så blev Tom Vek ändå ett 2005 års wunderkind. Sedan försvann han. Hans namn har återkommit på åtskilliga listor över ”artister som måste släppa nytt nästa år”, men tyst har det varit.

Leisure Seizure är ett väldigt bra namn. Jag vet inte om jag gillar det för att det rimmar, eller för att det påminner mig om option paralysis-syndromet (ju fler val, desto mer troligt att du inte gör något alls), men det spelar mindre roll.

Förmodligen är det var Vek själv hamnat. Åtminstone är hans ständiga halvtempo svårt att göra något av i längden. Singeln A Chore har visserligen ett småroligt bolibompabeat, men Veks entoniga pratsjungande gör den till, just det, en nödvändig syssla. Till att börja med kändes Someone Loves You istället som den klara singeln, men efter ett antal lyssningar har jag genomskådat den. Irriterande och enformig är vad den är. Visst finns det en hel del trevliga detaljer på Leisure Seizure, men det går inte att komma ifrån känslan att Vek mest roar sig med att träska ned allt. Som album saknar det dynamik, och på enskild låtnivå blinkar det bara till då och då, och alldeles för sällan.

Det är inte speciellt troligt att Tom Vek kommer att bli upphov till lika mycket uppståndelse den här gången. Både för att han själv gjort det förut, och för att andra också gjort det. Men främst för att det inte är så mycket att orda om. Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att bli upphetsad av Leisure Seizure.