Howler är ett nästan underårigt band från Minnesota som spelar rock. America Give Up är deras första album. En kort historia, komplett med mycket fuzz och en entonig too-cool-for-you-framtoning som minner om många andra amerikanska rockband, men som i press oftast hänvisats till Julian Casablancas och kompani, och deras respektive första album. Det är mycket […][...]

New York-musikern Alec Feld är mannen bakom enmansprojektet Expensive Looks, en farkost för, som han själv uttrycker det, psych-pop. Feld är uppenbart influerad av hela det amerikanska chillwave-molnet och samtida kamrater som Toro y Moi och Neon Indian, och visst känns det vid det här laget en aning trött med ännu en indiepretentiös outfit som […][...]

2011. I en av dess variationer. 1. The Rapture – In the Grace of Your Love 2. Apparat – The Devil’s Walk 3. The Soft Moon – Total Decay EP 4. Jamie Woon – Mirrorwriting 5. The Horrors – Skying Så röstade jag i redaktionens varv i år. För ovanlighetens skull hade jag snarare än […][...]

El Columpio Asesino (översättningen är så pueril att det gör lite ont i själen att skriva ut den) är för många årets album i den spanska pressen, som av skäl svåra att definiera, håller hårt i principen att separera årsbästalistorna i ”nacional” och ”internacional”. Möjligtvis på grund av att många spanska band fortfarande har svårt […][...]

Den här tiden får man mer än oftast äta upp sina egna ord. Ord i meningar som ”äh, årets flopp”, ”herregudåretsskivaaaaaahhh” och så vidare. För vän av ordning är det också ett problem att ha en skiva av den senare typen nära årsskiftet; bedömningen är inte särskilt jämn. Samma vän av ordning vill nu kanske […][...]

Man kan tänka sig att namnet är väl betänkt. Little Gang är en samling musiker verksamma på många håll, och gästar gör ännu fler bekanta och obekanta. Ändå smälter Half of Everything tämtligen väl samman, i motsats till vad man kunnat ana. Det hålls kort, mörktonat och relativt lågmält. Det bör också konstateras att det […][...]

Jag gillar singeln Persian Punk. Där fyller Tiny Boys upp åtminstone en del av vad deras pressrelease utlovar – skevt och personligt. Tyvärr är större delen av det resterande albumet inte lika roligt. Lika bra att få det sagt på en gång. Trots att skivan börjar lovande, med ovan nämnda Persian Punk och Battlefields så […][...]

Det är bara att erkänna att jag var alldeles för ung när Henric de la Cours Yvonne hade sin storhetstid, oavsett det faktum att vi är från samma stad. Det hanns inte med. Strip Music erbjöd ett par snabba blixtnedslag, men tappade snart farten. Solo lutar de la Cour sig mot okomplicerade, ganska grunda beats, […][...]

Luis Vasquez gjorde debut som The Soft Moon förra året. En debut som i retrospekt blåste de flesta andra samtida band med aspirationer på gotisk postpunk av brädet (så, då var g-ordet sagt). Vasquez försöker inte låta som Joy Division (tack snälla), eller spola tillbaka tiden till tidigt 80-tal med för mycket eyeliner, fascistflirtar eller […][...]

Ungefär ett år efter att Monarchys album först utannonserades av Mercury Records, kom det till sist ut, och via en helt annan etikett. Under ett helt år hinner en hel del hända. Monarchy var föremål för en kraftig blogghype under våren 2010, men trots en hel näve grabbnäve uppmärksammade remixer (bland annat för Kelis och […][...]