De senaste dagarna har forumet innehållit en diskussion om vilka sånger som borde finnas på en introduktionsskiva till Isolation Years. Följande sa en tyckare: ”Strunta helt i de senaste två skivorna, lägg tonvikten på låtar från Inland Traveler, exempelvis Cold Morning in Minusinsk och Hemisphere och krydda med de du nämde från It’s Golden.” När […][...]

Ibland möts konstformer. Ibland går det bra, ibland går det mindre bra. Den här gången var det Roddy Woomble från Idlewild som fick den briljanta ideen att skapa en konstkrock där författare möter musiker. Vid närmare eftertanke är det en väldigt naturlig händelsekedja. Skottland är proppfullt med duktiga författare och musiker, de flesta av dem […][...]

Död, politik, religion… inga teman är för stora för Arcade Fire som byggde sin framgång på ett album vilket i stort sett handlade om begravningar. På uppföljaren faller allt på plats lika elegant som figursimmarnas konstruktioner i inlagan. För alla som älskade Funeral är det förstås lite ängsligt att vänta på Neon Bible. Det har […][...]

Hat och kärlek framkallas. Hat, eller kanske snarare irritation för att det ständigt låter olika och att det inte går att sätta eller peka ett finger på Monsters & Silly Songs. Inspiration kan höras men i själva verket är det inte särskilt viktigt eftersom det i sin form inte låter som något annat. Och kärlek: […][...]

På Filips webbsida hittar man en lång, till synes osammanhängande poetisk text. Utan att ta in exakt vad som står innefinner sig ett välfinnande och ett lätt leende på mina läppar. Så ungefär känns det att lyssna på ”Crane-Grief”. Långsamma gitarrbaserade sånger med en respektingivande sluddrig mörk röst fyller skivan med innehåll. Sånger det är […][...]

The Klaxons uppfann en genre och bestämde sig sen för att skita i den. Om det nu var de som kallade vad de gör New Rave eller om det var musikskribenter som såg de neonfärgade t-shirtarna och drog sina egna slutsater är inte helt klart. Närvaron av brötiga elektroniska ljud och avsaknaden av gitarrmelodier eller […][...]

…och cirka 20 andra instrument. Från tidig ålder var Salem Al Fakir omgiven av instrument. Han turnerade genom Ryssland som konsertviolinist när han var tolv men tröttnade på det och bestämde sig för att flirta med soul och vidunderliga arrangemang. Han påstår sig inte vara inspirerad av någon annan artist vilket i vanliga fall skulle […][...]

Jag lyssnade på det här albumet säkert tre gånger innan det registrerades i huvudet. Jag satte på det, tänkte på annat och en stund senare märkte jag att det var tyst. Intetsägande är därför det första ordet som dyker upp. Det andra är tråkrock. Det tredje är… jag har inget tredje ord. Vissa gånger blixtrar […][...]

U2 spelade i Glasgow förra året. Mellan två låtar så tystnar Bono och ljuset dämpas ner. Det är helt tyst. Plötsligt börjar Bono knäppa sina fingrar i långsam rytm. Med mörk och allvarlig stämma säger han: ”Varje gång jag knäpper mina fingrar dör ett barn i Afrika”. Någonstans från mitten av publiken hörs en stämma […][...]

Motsägelsefullt nog är det här inte dagens skiva utan dagens låt. Inget är så befriande som ett ylande barn med ett synthkomp. Jag vet ingenting om Lilla Orkestern men vad behöver man veta egentligen. En minderårig människa som sjunger om något så primärt som att exkavera en jordyta. Sen kan man lägga in djupare tolkningar […][...]