När A Hawk and a Hacksaw gav ut sin förra skiva “Darkness at Noon” förra året kändes det som en frisk musikalisk fläkt. Inget kunde likställas med den kakofoni och skramlande virvelvind som var A Hawks ljudbarn. Tankemaskinen bakom gruppen heter Jeremy Barnes och är en amerikan som jobbade som brevbärare i England i många […][...]

Musikkomedi eller komisk musik. Spike Jones är antagligen urfadern till denna genre. En underskattad genre ska tilläggas och en som faller mellan två stolar eftersom den varken är musik eller komedi utan båda. Det som förr i tiden var en helkvälls underhållning hamnar idag knappast på någons MP3-spelare utan avfärdas kanske snarare som löjligt. Spike […][...]

Ung man med hatt och gitarr. Den enda likhet han kan komma på mellan Manhattan och Trollhättan är att båda är iskalla. Kristoffer Hedberg är minst sagt entusiastisk. Varför sitta och vänta på att någon ska ringa en när man kan starta sitt eget skivbolag och ge ut sin egen skiva. Så det är vad […][...]

Denna skiva försöker å det hårdaste att vara så anonym som möjligt. Den ger en minimal mängd information och inlagan innehåller tio identiska bilder på CD-skivor. ”Du får väl för fan tänka själv”, känns det som att den säger. Jarvis Cocker gästredigerade bilagan Observer Music Monthly förra månaden och i sin krönika säger han mer […][...]

”Lady Grey” är som en tidsmaskin. Plötsligt kastas man tillbaka till allt som var bra med nittiotalet. Det är som om någon bjuder hem en på middag, ger en ett glas australiensiskt vin och säger till en att slå sig ner vid stereon. I en stor gryta sätts sedan band ner, Eggstone, Stereolab, Komeda och […][...]

Det här att vara ledsen är så mycket lättare om man har någon som John Darnielle. Han framstår som en ledsenhetens gudfader där han sitter ensam i The Mountain Goats studio. Det är mest han som är huvudpersonen i bandet. Lite på samma vis som King Creosote filade ihop hundratals poplåtar för sig själv och […][...]

Det är alltid med lite avighet som man emotser en ny skiva från ett band som man brukade älska besiningslöst. För tre år sedan frälste The Rapture en del av världen med en koskälla och många dansanta steg. De var så rätt, så rätt i tiden, så rätt på alla sätt. Från att ursprungligen ha […][...]

Tacka vet jag melankoli. Guther är en gåva från Tyskland. Efter att denna skiva har legat på hög rotation i min skivspelare så har jag fortfarande inte tröttnat. Den ligger så fint i bakgrunden till vad man än gör och lyssar man närmare är det desto bättre. Så här efter några månaders idogt spelande så […][...]

Berlin är en magnet för kreativa människor tydligen. Antagligen för att det är en av få Europeiska huvudstäder som ännu inte är svindyr. När jag var där i somras var det enda arty jag såg en man som satt i ett skyltfönster med vit bakgrund. Han såg apatisk ut och dunkade huvudet mot glaset. Jag […][...]

Varken Tyskland eller Chile har så mycket att göra med merengue eller calypso men trots det har Uwe Schmidt med bakgrund i båda länder lyckats föra dessa musikstilar in i folks medvetanden med bravur. Efter att ha hängt och knåpat i Frankfurts electronicascen under 90-talet flyttade han till Chile och snörade om sig till Señor […][...]