The Klaxons uppfann en genre och bestämde sig sen för att skita i den. Om det nu var de som kallade vad de gör New Rave eller om det var musikskribenter som såg de neonfärgade t-shirtarna och drog sina egna slutsater är inte helt klart.

Närvaron av brötiga elektroniska ljud och avsaknaden av gitarrmelodier eller annan struktur kan ha bidragit, speciellt med en av de första singlarna, ”Atlantis to interzone”. Om det är rave är tvivelaktigt. Efter att ha dykt upp i var mans medvetande säger de nu att de vill sälja miljoner skivor och ligga på topplistor. Att dessutom hylla sina bolagskompisar, porriga brudbandet Girls Aloud har de lättvindigt tagit död på alla oklarheter om deras aspirationer.

Efter att ha tagit sitt namn efter en högljud siren lever de upp till sitt rykte. Larm och bröt är en av nyckelorden hos ”Myths of the near future”. Samtidigt lyser viljan att sälja miljoner skivor igenom. Man säljer inte skivor genom att tillverka oljud. Senaste singeln ”Golden Skans” som går på högvarv överallt är en uppenbar hit, det är omöjligt att inte få den på hjärnan.

Med en skum kombination av oljud, trallvänlighet och sexighet (det är alltid en massa hud i videorna) har de lyckats slå igenom stort. Det är svårt att inte gilla dem när de är i bästa anthemform, som på ”It’s not over yet”, men det är inget som fastnar särskilt länge, må det vara ny rave eller inte.