Liksom på Pyramid Electric Co. är det ledset värre på Let Me Go, Let Me Go, Let Me Go. Det är Molina och en akustisk gitarr och det är inget vidare. Inte för att det är något större fel på låtarna men framförandet är både uttråkat och bedrövat. Let Me Go, Let Me Go, Let […][...]

Josephine bryter inget vinnande koncept. Ända sedan sista Songs: Ohia-plattan så har det varit Steve Albini som assisterat Jason Molina med band att åstadkomma den främsta gubbrocken i modern tid. Det är plufsiga gitarrer med knivskarp udd och en sparsamhet i sångarrangemang som de flesta i samma genre sällan klarar att hålla sig till. Josephine […][...]

Songs: Ohias sjunde och sista album markerar övergången till Magnolia Electric Co. som kom att släppa livealbumet Trials & Errors två år senare. Magnolia Electric Co. är väldigt lite Songs: Ohia. Namnet förekommer inte och rent musikaliskt så är Jason Molina någon annanstans på Magnolia Electric Co.. Han har gått vidare till ett mer Neil […][...]

Det är ganska oklart varför en här samlingen släpps nu. Skivbolaget Kill Rock Stars förklarar det som att man helt enkelt vill ge ut en introduktion för att låta en ny generation hitta bortgångne Elliott Smiths musik. De vill sälja skivor helt enkelt. Jag kände mig ganska oklar över varför jag valde att skriva den […][...]

I Jonathan Franzens bok Freedom har en av karaktärerna ett alt-country-band som heter Walnut Surprise. I boken skriver Spin och Entertainment Weekly om hur Jeff Tweedy och Michael Stipe är trogna lyssnare till bandet och Walnut Surprise agerar även förband till Wilco. Franzen behöver inte säga så mycket mer för att beskriva Walnut Surprise. Man […][...]

Med tiden har Badly Drawn Boys musik blivit allt mer suddig i konturen. De svindlande melodierna med pikanta gitarrer och ett genreöverskridande med grund i folkpopen har kommit mer att handla om introverta och mer elektroniska verk. Det rör sig i samma banor som James Yorkstons ballader och stämningar. Det är långt från det bitterljuva […][...]

Efter turnéer med Shout Out Louds och Johnossi släpper Nervous Nellie tredje fullängdaren Why Dawn Is Called Mourning. Sångaren Henrik Jonzon svarar på tre korta frågor. Berätta om hur Why Dawn is Called Mourning kom till. Vi satte av 10 dagar på Hazelwood-studion i Frankfurt tillsammans med producenterna Kaneoka One och Two Horses. Vi hade […][...]

En grej med att bli äldre är att infantil hjärta/smärta-pop inte känns charmig längre. Till och med vuxen hjärta/smärta-pop berör inte på samma sätt. Trots att de olyckliga stunderna återkommer då och då tanig indiepop längre, hur bitterljuv den än må vara. Ett vuxet hjärta lyssnar på indiepop på samma villkor som all annan musik. […][...]

Atlanta-bandet Deerhunter är ständigt i förändring. Varje släpp skiljer sig från det föregående avseende bandets uppställning. Samtidigt är det likformiga det som utgör Deerhunters baksida. Det händer inte särskilt mycket när Bradford Cox med vänner gör musik. Det monotona blir sällan monotont nog, det smarta och aviga blir sällan tillräckligt smart och avigt. Eller så […][...]

Det är lätt att glömma bort Owen Pallett mellan lyssningarna. Vid varje nytt släpp står det helt klart vilket geni han är. Däremellan försvinner han någonstans. Han passar inte in i varjedaglyssnandet. Att lyssna på Owen Pallett är en högtidlig sysselsättning. När han på Heartland hyrde in tjeckiska nationalsymfoniorkestern kändes det helt självklart. Samtidigt skapar […][...]