Jag satt mitt i natten och Uffe satt mittemot. Till höger om mig vid bardisken satt en blond tjej som hade en tremeters drink framför sig. Jag hade pratat TV med henne och hennes skratt var ett vattenfall som sprutade över Vickans (Restaurant Victoria i Kungsträdgården, Stockholm) inre salong. Plötsligt häver sig Uffe upp på […][...]

Råa beat och detonationer ligger tjockt över ljudlandskapet på Estelles skiva. Hennes inlånade lila hårprydnad, hennes massiva örhängen och hela den rasslande smyckeutstyrseln betonar egentligen: ”Här har ni en bitch som inte tar skit från nån!”. Kvinnor offras världen över – det är inmonterat i vårt kulturarv – när Stravinsky började skissa på sitt ”Våroffer”, […][...]

Det är snart jul. Jag hör Stipes sång fylla mina rum och det lyser som av tindrande ljus. Jag tycker mig höra gröten börja bubbla, granen börja barra och lutfisken starta darra. Jag minns bilder från Disneyland – kanske från den där sönderhackade rullen som går ärevarv varje julafton medan Sveriges barn hojtar om att […][...]

BILD ETT: Dagensskiva.com tonar upp med tinnar och torn. Det är en imponerande byggnad, fylld av ljud och ljus och dofter. Små rörpostsystem skickar runt signalerna och vi träffas på lunchen och spelar innebandy med Olas basker. Mig hittar ni nere i bottensektionen i den stora brännheta sopugnen. Här går demo-singlar, gamla vinyler från 70-talet […][...]

Nu börjar det igen. Lagom till hösten och lervällingen som muntert stänker över oss från passerande bussar anländer en plufsig, osorterad lösdrivare med klonkiga instrument och en röst som rinner ur högtalarna som graffitti i lös vikt. Dags för Tom Waits. Han gör Tom Waits-musik. I början var Tom Waits-musiken långa noveller med miljöer och […][...]

På nätterna i Hässleholm, när jag inte kunde somna låg jag och hörde dom nord- och sydgående tågens råmande ljud månljusa nätter. Eller jag satte mig och skruvade på kortvågsbandet på den brunbetsade radion med det gröna ljuset glimmande inne i lådan. En rör-radio, som jag öppnade upp och kikade in i. Där stod feta […][...]

Han är brittisk kung av cool. Han badar i legendernas sus. Mannen som drog igång Jam, det mest smarta och stilmedvetna av punkbanden. Mannen som startade Style Council – ordet stil är centralt för denna elegante snobb från samhällets nollsektion ute i Woking, en av många marginalbosättningar som finns i Londons utkant. Den som föds […][...]

Sverige är kallt. Detta är vidrigt. Per Gessle är från Halland. Där blåser otäck vind och tångruskorna landar på borgmästar Brunthes tak. Per Gessle är visionär. Uppväxt med toy-boy-drömmar. Han kan sin kaliforniska kultbibel med rockens legendlufsar och deras rövarriff. Denna kunskap har han bevarat i sitt hjärta likt Jungfru Maria gjorde närhelst hon varseblev […][...]

Vid åttiotalets början stod australiensaren Robert Hughes ute på en balkong ovanför Manhattans buller och brus med en neonskylt ovanför skallen. Skylten projicerade förtexterna till ett av avsnitten till världens bästa TV-serie om konst, ”The Shock of The New”. I åtta avsnitt kartlade Hughes nittonhundratalets ismer och deras korsbefruktningar. Serien har nyligen gått i repris […][...]

Denna text borde handla om ljuden på skivan ”Loophole”. Framställda av två medlemmar i Yellow Magic Orchestra, Haruomi Hosono och Yukihiro Takahashi. Dom utgör Sketch Show. Jag utnyttjar ett kryphål i recensionslagen (ett lucky loophole) och skriver i stället om vad detta verkligen inte är. Jag inser att vi nu nått den vändpunkt i ljudkonstens […][...]