Vid åttiotalets början stod australiensaren Robert Hughes ute på en balkong ovanför Manhattans buller och brus med en neonskylt ovanför skallen. Skylten projicerade förtexterna till ett av avsnitten till världens bästa TV-serie om konst, ”The Shock of The New”. I åtta avsnitt kartlade Hughes nittonhundratalets ismer och deras korsbefruktningar. Serien har nyligen gått i repris på BBC:s digitala fjärde kanal, en av dom platser jag helst besöker för andlig föda och vitalisering.

En annan medial ankarplats är radiostationen Resonance FM i London. Dom sänder lokalt över London på 104.4 FM , men precis som BBC 4 är dom fritt tillgängliga för den nyfikne tidsstudenten. Är du nyfiken? BBC 4 finns okodad att ta in i rörlig parabol. Hittas på satelliten Astra 2. Resonance FM hittar du utan inträdesbiljett på nätet: www.resonancefm.com. Jag tryckte just ut deras veckoschema för augusti i PDF-format och läser i strikt klartext om det myller av musikprogram som väntar. Här finns allt. Och ändå inte. Den tid då vi kunde låtsas ha överblick över världsalltet är borta. Putz Weg! Gone with the Wind. Lost in the Blåst, som en av retroavdelningarna i tidskriften Larm (senare Feber), hette. Jag vet för jag gjorde den tecknade vinjetten åt Lennart P.

Nu år 2004 knyter jag samman ett rykande radband för att ge dig en plats ombord på Patrik Torssons kustresa. Den skivan är tillsammans med Hans Appelqvists ”Bremort” (Mer om den snarast på denna sajt) och Patriks egen ”Kolväteserenader” dom tydligaste exemplen på hur collaget och den mjuka maskinens mix visar vägen. Lyssnar du på Resonance FM får du trots den höga ambitionen hos stationen ingen riktig närkontakt med överflödet. Det är som om själva mäktigheten i den kokande virveln som är dagens musik är skrämmande och ibland motbjudande. Skivsamlarpojkarna hittar vare sig golv eller tak. Från alla håll mixas nya läten, intryck och informationer in. Resonance FM har duktigt och lite väl garderat behållit upplägget med tydliga programrubriker staplade på hög genom veckan, som en gungande men grundlig tysk byråkrati. Den byråkratins sönderfall och rekonstruktion var ämnet för Hughes TV-serie.

Vill du nu hitta något som ändå starkt påminner om fast faktamark under fotsulorna ska du skaffa dansken Tor Nørretranders ”Platsen som inte finns” (Bokförlaget DN '98, ISBN: 91-7588-191-8). Tor ger dig den bästa guiden till löftenas galax – nätet självt. Och den osannolika bakgrunden av Kallt Krig och Kapprustning och behovet av en plats som så att säga ”inte fanns”. Inte kunde träffas med en välriktad missil.

Andra uppstagare med mer musikalisk anknytning är David Toops böcker ” Exotica”, ”Ocean of Sound” och dom olika versionerna av ”Rap Attack”. Toop är själv en levande illustration av tidens brist på tyngdpunkt. Nyligen fick jag hans senaste cd, ” Doll Creature”, gjord tillsammans med Max Eastley på märket Bip Hop. Det är deras tredje skivsamarbete – det första var redan 1975 på Brian Enos Obscure-etikett.

Notera hur det ständigt växer organiskt fram en oändlig kedja av kontakter, anhalter och stationer i texten du läser. Som ett informationens korallrev. Och då har jag ändå gjort tvära inbromsningar och inte poängterat hur Patrik för tanken till Harry Martinson, som i sin tur alltid pendlade mellan ”Utsikt från en grästuva” och ”Aniara”. Delar av detta nya collagestyrda universum avtäcker jag själv varje vecka i programmet Kalejdoskop i radions P2.

Men det är verkligen en osynlig droppe i oceanen av ljud. Patriks skiva är en delikat droppe för den som vill ha en hastig hint om vad som väntar i dagens musikflod om man går bortom popskotten och standardpumparna. Men är man missionär och entusiast så är man. Jag dyker rakt ner i varje nummer av tidningen Wire, bästa musiktidningen på planeten, och scannar varje lumpbod efter gamla lp-skivor, stenkakor och avtryck från andra tider då illusionen om Idyllien och jakten på Samma Sak i Sakta Mak ännu pågick. Äh, den pågår fortfarande.

Patriks skiva är electronica, om du undrar. Med delar av Kusthandboken inblippade. Det är en mjuk maskin. Det är ett collage för kobbar och skärgård. Men det ger en aning om att tiden har slutat ticka i maneterna och att musikens malliga fusion snart ska skölja över planeten. Jorden är vår farkost. Vi reser utan skyddsdräkt och vi tappar varje tråd. I stället binds miljoner trådar samman till en magnifik fiberoptik – en kaoskabel, där bilder och ljud paras med texter och hallonpaj. Undergången är total och gränslöst underbar. Patriks skiva är den lilla trigger du behöver för att pulverisera din gamla valkiga världbild. Genrerna smälter. Collage är mjuka kullar in mot solen som sakta sjunker eller stiger. Eller storskrattar. Poängen är poetisk. Lyriken har landat. Toop, Martinson, Nørretranders, Hughes och Torsson och alla andra är laglösa poeter. Här under står vad jag heter.