Det är snart jul. Jag hör Stipes sång fylla mina rum och det lyser som av tindrande ljus. Jag tycker mig höra gröten börja bubbla, granen börja barra och lutfisken starta darra.

Jag minns bilder från Disneyland – kanske från den där sönderhackade rullen som går ärevarv varje julafton medan Sveriges barn hojtar om att dom ”VILL HA PAKETEN NU – DEN JÖNSIGA ANKAN HAR VI SETT SÅ DET RÄCKER!”. Kalle Anka hör nog hemma på julbordet. Dumpad i grytan.

Stipe däremot är ett fall för julottan. Jag kan tänka mig att sitta halvslumrande i ett kyrkvalv med kaffe- och pepparkakssmak i gommen medan en plufsig prost trasslar in sig i det ödsligt puttriga språk som sparas till heliga och populära tillfällen. Och från orgelläktaren skulle R.E.M.:s musik fylla kyrkan som änglabrus. Det är nog många som får en ny R.E.M. i julklapp. Det är ballader för lakoniska lutfiskar. Det är numera också ballader med Disneyglim.

Jag har för evigt inpräntat i minnet den troligen avgörande (för R.E.M.) låten ”Losing My Religion”. Den gick runt som ett pariserhjul på MTV, vid 90talets ingång – då MTV fortfarande var ett spännande projekt med långa märkliga specialprogram om skum rockmusik i marginalerna, med en stor bukett dekorjinglar och rent allmänt en trovärdighet som sen spolades bort av ni vet vad. (Rumpmissernas paradgump. Ett ögongodis för många, men inget visuellt fantasiryck.)

Dumpopulism och mitt-i-vägen-fegande handlar det allt oftare om. Och det tycks löna sig. Du får säkert se ”Leaving New York” (den första singeln från nya cdn) ofta nu på MTV – men det är mindre viktigt. MTV betyder idag Money Talks Violently. ”Losing…” var hursom en milstolpe. Ödesmättad laddad och glidande med långsamma förflyttningar. Texten blev aldrig riktig begriplig, men det fanns och finns i Stipes sätt att skriva något assymetriskt. Så att man först tycker att ”jo, men det låter ju som det ska” – tills man hör efter noga och märker att det finns luckor och syftningar som inte går att få ihop. Hans sånger är verkligen på väg att falla sönder.

Nu på nya skivan har det ödesmättade infunnit sig med stor kraft igen. Visst hörs det att vi är nära undergången och det är sånger som låter som dom kommer från en avlägsen motorväg. Sångerna kommer rinnande över åsar och dalar och dom träffar mina öron medan regnet tuggar mig i nacken. Samtidigt har det blivit sötare. Ett sakta fallande psalmregn. Jag bara väntar mig att alla Disney-djuren ska komma framtrippande ur slyskogen och sitta där i en liten sniffande kompisgrupp med disneynäsorna erigerade och vända mot musiken.

Det är många sånger på nya skivan som kombinerar det väldiga vemodets valsverk med en munter gungande skumpgummitillsats. Här sitter jag och trallar mitt i tröstlösheten. Jo, det är vankelmodigt vackert. Och texterna faller sönder. Dom ligger i små kulörta högar på golvet när jag stannat cdn. Sött. Visst. Men Triumferande Vridet. Som borde vara MTV:s nya paroll och uttolkning.