Jag har stor respekt för Per Gessle. Mest för den strålande pop han gjorde med Gyllene Tider för tjugotalet år sedan. Men jag har också respekt för att han är en god hantverkare. Han bygger inte de mest spännande eller innovativa låtarna, men han har känsla för melodier som fastnar. På den här samlingen är […][...]

”Come and hold my hand I wanna contact the living Not sure I understand This role I've been given” Han har mer pengar än han kan spendera. Han är superstjärna och en av Europas mest eftertraktade underhållare. Men han verkar vara på väg att bli en dyster, bitter och paranoid dysterkvist. Vilket hörs redan i […][...]

Den bästa låten Per Gessle har gjort är fantastisk. Den heter ”För dina bruna ögons skull” och spelades in av Gyllene Tider, men hamnade aldrig på någon av bandets skivor, förrän den dök upp på någon sentida samling. Jag tänker på den låten varje gång jag lyssnar på Peter, Bjorn & John. De bjuder på […][...]

I avskalade låtar som ”What a woman” och ”Old bloody orange” når denna kanadensare höjder i närheten av Ed Harcourt. Där finns det melodier och vacker intensitet. I de låtarna är den här skivan riktigt bra. Sen finns ytterligare en pärla i ”Dirty and true” som andas teater av det dekadenta slaget. Där kombinerar Hawksley […][...]

Det bästa med musik är de oväntade fynden. Att bandet du aldrig hört talas chockar dig, som en förälskelse. En förälskelse du måste berätta om för alla du känner. The Celophane Flowers ”Too Good to Be Famous” är ett sånt fynd. Akustiskt avskalat vemod, baserad på såväl country som pop och psykedelika. Sparsamt kompat och […][...]

Efter två storslaget melankoliska album leverar Madrugada år 2002 en mer direkt, omedelbar och tungt driven blandning. Efter diverse strul och avhopp formerade sig bandet i Tritonus Tonstudio i Berlin och spelade in ”Grit” i våras. Som medproducent valdes Head som tidigare arbetat med bl.a. Queen Adreena och PJ Harvey. Tolv låtar blev det. Elva […][...]

Martin Hederos och Mattias Hellberg slutar spela tillsammans. Den korta karriären kommer avslutas i december med en EP och ett fåtal spelningar. Anledningen är tidsbrist, som uppstått eftersom duon blivit ”för populär”. I en intervju i GP säger Martin Hederos: - Det är klart att det kan uppfattas som ett lyxproblem, samtidigt är det jobbigt […][...]

Osslers tredje skiva är en av de första releaserna från skivbolaget Dust Music, som ägs av bl.a. Thåström och Hell (Niklas Hellberg). ”Den siste som kom ut” är precis som föregångarna ”Hotel Neanderthal” och ”Desorienterad” fylld med spännande låtar. Ossler håller sig inte inom några givna ramar, skiter i marknadsanpassning och inställsamhet. Resultatet brukar tilltala […][...]

Det är inte mindre än tio bilder på Richard Ashcroft i CD-häftet som innehåller tolv sidor, men inga texter. Han har producerat tillsammans med Chris Potter – igen. Han har varit med och formgivit CD-häftet – igen. Livskamraten Kate Radley är med på några låtar – igen. Richard Ashcroft har total kontroll (vilket inte minst […][...]

Titellåten ”Club Zebra” är nästan femton minuter lång. Men underbar. Ett av Ulf Lundells största ögonblick. En låt med olika ansikten och komponenter som känns igen från Lundells långa karriär. Temposkillnader. Från lugn till driv. Och tillbaka igen. Med en dubbelbottnad text om rockhimlen. Låten är essensen av Lundells samlade låtproduktion, nedkokad till fjorton minuter […][...]