Det är synd att den här skivan mest låter som sur akustisk grunge. Texterna är personliga och Christine Owman har en hel del att säga. Det är en tämligen avskalad miljö ”Open doors” befinner sig i. Låtarna byggs upp kring Christines starka sång och gitarrspel. Allt kommer direkt från hjärtat känns det som. Därför är […][...]

Grand Drives soliga stämsångspop för tankarna till Australien. Jag ser Daryl Braithwaite sitta på sin veranda (”One summer, ni vet) och Crowded House och deras kompisar hoppa i havet (”Weather with you”, kanske ni minns) när jag lyssnar på den här skivan. Det är positivt och lite lagom värmande. Bröderna Danny och Julian Wilson sjunger […][...]

New Model Army-ledaren har gjort en lugn, harmonisk och ganska stämningsfull soloskiva full med mjuka harmonier och atmosfärer. Det är tillbakalutat som en skön solstol på en lång obefolkad strand. Musik som väcker stora tankar. Ändå känns Sullivan mindre politisk än vanligt. De flesta låtarna är uppbyggda av akustiskt komp, lite spröda trumslag och pianotoner. […][...]

Pram känns ganska konstruerade i sin musik. Eller konstnärliga. Här blandas jazzig dub med postrock, pop och varieté-toner. Uppbyggda av dekadens, film noir, svärta. Influerad av andra klassens syltor och sexklubbar på kontinenten. När det är som bäst griper det tag, som inledande ”Track of the Cat”. En skönt dekadent instrumentalare. När det är som […][...]

Den här skivan känns ganska pretentiös. Den är snyggt formgiven, som allt från Zebra Art. Den inleds med en recitation av en kinesisk (?) text som övergår i ett psykedeliskt rockflum i en låt som är strax över tio minuter lång. Somerlaht stryker inte medhårs. De flummar på som om det inte hänt något sedan […][...]

Inledningen är strålande. Ömsint vemod griper tag i ”Let's Step Aside”. I mitten av låten följer gitarr, visslande och nynnande varann i melodin. Det är mycket snyggt. I ett ögonblick som varar några sekunder inser jag varför jag älskar musik. Sen följer det snygga drivet i ”Frosted Minds”. Basen skjuter på och ger låten ordentlig […][...]

Jan Johanssen är inte bara schlagerkung. Han sjunger också i hårdrockande Ignition som fått fina recensioner av tidskrifter runt om i Europa. Bandet är nu klart för en spelning på årets upplaga av Sweden Rock Festival, tillsammans med bl.a. Whitesnake, Queensryche, Jethro Tull, Yes, Twisted Sister, Danko Jones, Sepultura, Kamelot och Sonata Arctica. Sölvesborg 6-8 […][...]

Det lediga året var nyttigt. Lars Winnerbäck låter hungrigare och mer fokuserad. Han har fått samla kraft och tillsammans med nu döpta kompbandet Hovet har han på Söndermarken samlat några av sina absolut starkaste låtar hittills. Det är mer introvert och buttert än på senaste albumet Singel. Och inte lika spretigt. Det är svårare att […][...]

”Just Like Blood” inleds med en sampling som låter Afrika, speldosa och xylofon i ett. Låten, ”A Day Like Today” trevar fram till dess att första refrängen faller ut i en breddad ljudbild som är ganska mäktig. Utan tvekan låter det då brittiskt. Tom McRae blev ganska omskriven när han debuterade för ett par år […][...]

Letade egentligen efter en helt annan gammal LP att skriva om. Men när jag bläddrade fram denna klassiker med ett gäng kristna hårdrockare i randiga trikåer stannade jag upp. Självklart måste jag skriva om Stryper. De ser inte kloka ut på omslaget. Skönt tuperade frisyrer. Knasiga gulsvarta kläder. Tungt beväpnade. Skjutglada kristna fundamentalister, eller fromma […][...]